Texter av Gustaf Wingren

Nedladdningsbar bild på Gustaf Wingren. Fotograf skall anges vid användning: Jonny Karlsson.

Biografi

Artiklarna nedan är ordnade efter årtal och nummer i bibliografin ovan. Vill man veta var artikeln ursprungligen är publicerad finner man det i bibliografin. När du använder bild eller text skicka gärna ett jonny.karlsson@svenskakyrkan.seoch berätta det för oss.

Att läsa artiklar av Gustaf Wingren

Edgar Almén och Madeleine Nordell har skrivit två korta texter för att inspirera till läsning av Wingrens artiklar.

Varför läsa texter av Gustaf Wingren?av Madeleine Nordell

Några vägar in i Gustaf Wingrens texterav Edgar Almén

Gustaf Wingrens syn på predikan

Orden är viktiga. Orden om oss biter sig fast, häftar vid, blir en del av oss. Särskilt de negativa, nedvärderande och osanna orden. Ord som skapar osäkerhet, missmod och förtvivlan. Ord som påverkar inte bara mig själv utan också mina relationer till medmänniskorna. Därför behöver vi mot-orden. De sanna och löftesrika orden, orden att lita till, orden som ”bjuder misströstan spetsen”, orden som upprättar och ger livsmod – evangelium!

Så kan man sammanfatta Gustaf Wingrens (1910–2000) syn på predikans förutsättningar och uppgift. Gustaf Wingren var präst i Svenska kyrkan men verkade under större delen av sitt yrkesverksamma liv vid Lunds universitet, varav 26 år som professor i systematisk teologi. Men han predikade regelbundet. I denna postilla får vi göra sällskap med Gustaf Wingren genom predikningar under ett kyrkoår. Predikningarna är hållna mellan 1939 och 1988, en period av dramatisk förändring i Sverige.

Rakt igenom alla olika situationer och tider hörs den omisskännligt angelägna och alltmer sällsynta tonen hos den som har något viktigt att säga. Det var den som gjorde att vi lyssnade. Oavsett om vi höll med eller inte. Med ett språk rotat i bl.a. Karlfeldts, Heidenstams och Frödings poesi, med ett teologiskt innehåll byggt på tolkning av Bibeln och den nutida människans livssituation, och med den angelägna tonen skapade Wingren ett alldeles eget uttryck som fortsätter att beröra.

Kan köpas på www.bokus.com eller www.adlibris.se eller www.artos.se

 
Lyssna till Gustaf Wingrens predikan på påskdagen 1979:

Några utdrag ur nedanstående predikningar:

Fjärde söndagen efter Trettondedagen

Kyrkan är, mitt i sin långtråkighet, fylld av all denna rikedom, d.v.s. hon är båten, där Jesus Kristus sover. Hur mycket som finns i henne, det kan man inte se från Kanslihuset, det kan man inte riktigt veta, förrän alla de människor, som vistas i båten, kommer i nöd, så att de måste ropa och väcka upp allt detta sovande liv i båtens innandömen. Det är något mänskligt, ett ”kulturarv” bara – ja, lika mänskligt som Han som sov i båten var. Men om vi ropar, kan det väckas. En ängslig och försoffad kyrka är ingen dålig kyrka, allt beror på vem det är som sover i henne.

Första söndagen i Fastan

I världens yttersta tid, då allt ramlar ihop, kommer människor – också då – att räcka varandra bröd och vin och säga: ”Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod, för dig utgjutet.” Så kommer det att förbli. Kristi rike är evigt.

Bönsöndagen

Det där välgörenhetsaktiga intresset för andras nöd medan jag föreställer mig att jag själv är utan inre skador, den välgörenheten föder pinsamt ofta tomma ord. Vi är själva i nöd. Och denna nöd är det enda som föder förnyelse, om vi bär in nöden i vår kammare, stänger dörren, och håller upp nöden inför Gud, fortsätter att hålla upp vår oro inför honom allena: ”Gud, svara mig, tig inte! Vad menar du med att lämna mig ensam? Svara mig!” Dag efter dag, år efter år hålla sin egen nöd öppen, oskyddad, oläkt  ”jag släpper inte taget förrän du välsignar mig!”  det är bön, utan ”många ord”, nej, fattiga ord, ja, med få och ibland inte med några ord alls, bara ett återhållet kvidande innanför den stängda dörren. Det är bön.

Långfredagen

Kristus kan icke komma oss närmare, än han i denna stund är. Han kan blott komma oss nära på ett annat sätt, än han nu är. Hans konungavälde kan bli synligt. Han kan träda ut ur ordets gömsle, så att vi få se honom. Detta skall ske i de dödas uppståndelse. Därför bidar vi efter påskmorgon, medan vi vandrar i korsets mörker, i detta jordiska livets mörker, där en enda klar lykta lyser: ordet.

Midfastosöndagen

Med våra skador kommer vi, med problemen, med den ännu icke helt botade ångesten, fram till altaret, fram till Honom, som har passerat det värsta och som nu ger sig själv, i bröd och vin, ger sig själv och därmed Framtid.
Detta är inte något för bara kristna människor. Varenda kämpande människa, som har en övertygelse om något (och det har alla, annars kan man inte leva), varenda människa behöver Livsmod och hon behöver det särskilt när det som för henne är dyrbart krossas (och det mänskligt dyrbara krossas dagligen, runt omkring oss, hos människa efter människa). Att liv som spirar fram ur död ger en liten droppe livsmod: ett träd som slår ut, en bäck, ett vatten som rinner, ett barn som leker, mitt i djävulskapet bara leker...
En sådan källa till livsmod för världen är den nattvardsfirande församlingen. Även när man inte själv tänker gå fram, kan man stanna och åse andras nattvardsfirande, denna måltid som i synlig form, i bild för ögat, visar vad EVANGELIUM är.

Trettondedag Jul

Kristi budskap är så otroligt enkelt, att människor ofta bli förtörnade över dess enkelhet. Just därför är det svårt att verkligen på allvar anamma. Det är budskapet, att vi är fångna i synd och att alla våra egna vägar leda förbi Betlehem till Herodes i den världsliga huvudstaden Jerusalem. Det är budskapet, att Gud kommit till oss och blivit människa genom barnet i den för världens herrar okända krubban. Det är budskapet om syndernas förlåtelse och kravet på kärlek och trohet i vardagens gärning. Att detta budskap är svårt att ta emot, det kan vi se därav, att det alltid varit så få människor, som på allvar anammat det. Detta att de troende äro få, det är inte något nytt, som kommit till i vår tid, utan det har alltid varit så. Har vi tänkt på, att när Kristus föddes, så levde människorna vidare, som om ingenting hade hänt? Världen gick sin vanliga gång. Det blev inga vallfärder till Betlehems stall. De enda människor, som enligt Bibeln besökte Jesus, var några enkla herdar i julnatten och tre vise från österns länder. Herdarna och de visaste! De som grubblat minst och de som grubblat mest. De andra märkte ingenting.

Predikningarna publiceras med tillstånd av Artos & Norma bokförlag som har givit ut postillan. ISBN 978-91-7580-489-7