När julen närmar sig hoppas många att vilans tid ska närma sig. Ofta blir ändå tiden före jul rätt stressig med städning, matlagning och inköp. Allt ”måste” vara i ordning innan helgen kommer.
Bakgrunden till stressen är, märkligt nog, den gamla föreställningen om julfriden. Förr tänkte människor att frid skulle råda från julafton till tjugondedag Knut. Inga andra sysslor än de allra nödvändigaste var tillåtna. Straffen för våldsbrott var högre än annars. På gården skulle allt stå i ordning. I hemmet fick inget ligga slarvigt framme. Inför julen var det dags för julbad. Nu skulle julfrid råda!
Jag anar att vår längtan efter ordning och frid under julen är en sorts påminnelse om paradiset. Genom hela julhelgen går ett paradistema. Det märks i vårt sätt att utforma julen som ibland kan bli lite väl sockersött för min smak – och det finns dolt i våra symboler.
Drömmen om paradiset är djupt nedlagd i människan. Ibland som en dröm om att komma bort från vardagen, till varma länder med mjuka stränder, till vila och ett okomplicerat liv.
Genom att skapa gläntor i tid och rum – som julfriden - där vi skapar små påminnelser om paradiset håller vi drömmen vid liv.
Med barnet i krubban möter Gud oss i det liv som inte alls är särskilt paradisiskt. Vår längtan efter att komma bort utmanas, här kommer Gud till oss. Här är livet, och här är också Gud. Här är våra utmaningar, och det är i dem som Gud går med oss. Här finns våra tillkortakommanden, och det är i dem Guds kärlek finns med – till tröst och kraft att orka i vardagen.
Så hur är det med julfriden och paradiset? Ibland ger drömmar tröst men ibland får vi tröst av att våga släppa drömmar. Till krubban där Guds son föds får vi komma med våra liv just som de är. Där behövs inte det renskrubbade och perfekta, där behövs inte guld, rökelse och myrra. Guds frid är en gåva. Guds frid är något vi varken kan eller måste städa fram själva.
