Våra kyrkor

Lite historia om bygden

Från Svarte och slättlandskapet vid sydkusten och upp till de vindlande vägarna och böljande kullarna vid Knickarp stäcker sig Ljunits församling. Församlingen har cirka 2 500 invånare. Geografiskt ligger församlingen i Ystads kommun.

Väl värt att notera är att från Trelleborg i väster till Ystad i öster finns inte någon kyrka belägen precis vid havet. Detta bland annat på grund av oro för plundrare/pirater som anföll från havet. Inget av fiskelägena på denna sträcka har någon kyrka, varken Gislövs läge, Böste, Smygehamn, Abbekås eller Svarte. Kyrkan behövde ligga på en höjd, både för att den skulle kunna tjäna som försvar och fästning och för att kunna ha utsikt över församlingen för kunna larma vid kris, katastrof eller annat hot. Tornväktaren i Sankta Maria kyrka i Ystad är en historisk kvarleva av detta kyrkbruk. Rädslan för pirater och närheten till Gamla Lundavägen (en väl använd genomfartsled som sträckte sig från Lund, genom Dalby, Veberöd, Rögla, Skårby och Bjäresjö, till Ystad) gjorde att församlingens äldsta kyrka byggdes just där: i korsningen mellan Gamla Lundavägen och Skårby kyrkoväg.

Inom nuvarande församlingsgräns finns flera historiskt kända och rika storgods: Ruuthsbo, Marsvinsholm, Charlottenlund och Bergsjöholm. Dessa gods ägde mycket mark, både till jordbruk och en del skog. Detta visar på en rik bygd, vilket i sin tur också kan förklara kyrktätheten. Man hade råd att bygga en egen kyrka i sin lilla by, helt enkelt.

Vid 1700-talets mitt hade varje by sin egen kyrka: Balkåkra, Bjäresjö, Sjörup, Skårby och Snårestad. Befolkningsantalet växte och Vallösa by började ta form. Sjörups kyrka började bli för liten och för avlägsen med tanke på att Vallösa började få karaktären av traktens centralort. Man lät bygga Sjörups nya kyrka i korsningen mellan Ryngevägen och Vallösa kyrkoväg. Kyrkan fick senare fick namnet Vallösa kyrka. Den invigdes den första advent 1882.

År 1773 fick Ebba Christina Siöblad på Marsvinsholm patronatsrätten till Balkåkra och Snårestad. Hennes initialer E C S finns på Balkåkra kyrkoruins torn. Denna rätt innebar bland annat att ”hon som skyddsherre åtog sig ekonomiska förpliktelser för kyrkans egendom mot att i gengäld disponera kyrkans inkomster och inneha långtgående bestämmanderätt i kyrkliga angelägenheter”.

Vid Siöblads död övergick patronatsrätten till sonen, Eric Ruuth, som var en betydande finans- och industriman som blev Sveriges finansminister. Han anhöll hos Kungliga Majestät om patronatsrätten också till Skårby och hade planer på att ersätta de tre dåligt underhållna kyrkorna med en ny och större gemensam kyrka på godsets mark. Denna kyrka skulle vara stor nog att rymma alla tre församlingars gudstjänstbesökare: Balkåkra, Snårestad och Skårby. Hans ansökan bifölls 1787, men Eric Ruuth kom i ekonomiska svårigheter och den nya kyrkan, Marsvinsholm, började inte byggas förrän 1862.

På Marsvinsholm var nu baron Stjernblad slottsherre och som patronus bekostade han själv kyrkan. Bygget hade föregåtts av skilda åsikter, men det var både med glädje och stolthet som Balkåkraborna tog emot sin nya kyrka. Glädjen var dock inte odelad, då Marsvinsholms kyrka ju var tänkt att ersätta tre kyrkor. Skårbyborna vädjade dock för sin kyrka hos baronen. Denne lovade att avstå från att riva kyrkan och tillika bekosta material och hantverkare för att ställa kyrkan i mer användbart skick. Villkoren var att församlingsborna inte skulle göra anspråk på kyrkans tionde, samt att vidare helt själva svara för underhållet av kyrkan. Kyrkostämman accepterade villkoren, och därmed räddades Skårby kyrka som numera är kulturminnesmärkt.

Marsvinholms kyrka invigdes den 17 november 1867. Efter patronatsväsendets avskaffande övergick Marsvinsholms kyrka i Balkåkra församlings ägo.

Både Balkåkras och Snårestads kyrka förföll till ruiner, men i början av 1900-talet räddade Snårestadborna sin kyrka och den återuppfördes efter gamla ritningar. 1925 på andra advent invigdes den återuppbyggda kyrkan i Snårestad.