En helgad plats på fredade ängar, om tillkomsten av meditationsplatsen på Backåkra
Martin Wierup
Detta är en omarbetad version av det tal som hölls vid 50-årsjubileet av meditationsplatsen på Backåkra, midsommardagen 22 juni 2019.
Inledning
Meditationsplatsen på Backåkra invigdes på midsommardagen 1969 i ett fruktansvärt oväder. Det blåste och ösregnade och mistluren på Sandhammarens fyr dånade. Biskop Martin Lindström, som förrättade invigningen, fick till slut överge sitt våta manuskript och tala fritt ur hjärtat. Med anledning av platsens 50-årsjubileum skall jag nu återge dess spännande tillkomst, något som tidigare inte beskrivits.
Varför Österlen och Backåkra
Sture Petrén, hovrättspresident och ordförande för Svenska Turistföreningen (STF) har skildrat vad som förde Dag Hammarskjöld till Österlen, Sandhammaren och slutligen till Backåkra (1). Hammarskjölds egen känsla för denna plats återgavs av Karl Ragnar Gierow i det tal han höll inför 100 000 personer på Gärdet i Stockholm efter Hammarskjölds död (2). Gierow, som då var chef för Kungl. Dramatiska Teatern citerade ett brev av Hammarskjöld: "Lustigt att en timme från Lund finna så orörd natur bortom alla vägar där man likväl känner sig mitt i det välsignade Europa". Gierow, som senare i sin egenskap av ledamot av Svenska Akademien, flera somrar bodde på Backåkra, beskrev även hur Hammarskjöld kunde längta hem mer och mer för varje år till vännerna här, landskapet och den andliga miljön.
Hammarskjölds uppskattning av vår bygd är inte unik men intressant eftersom den och livet här stod i bjärt kontrast till den miljö där Hammarskjöld växte upp och verkade - först i Sverige och sedan i FN. Han var uppväxt på Uppsala slott, i en miljö präglad av en far som beklädde landets främsta ämbeten, en gång även var statsminister och dessutom professor i historia och juridik i det akademiska Uppsala. Hans mamma kom från liknande intellektuell miljö och sonen Dag fortsatte framgångsrikt på denna elitistiska bana. Men, han hade ett omvittnat naturintresse och kärlek till den svenska naturen. Hans fjällvandringar och vänskap med samen Andreas Labba är välkänd och blottar kanske en längtan från det högintellektuella och kanske en stundom trångsynt och intrigfylld vardag till det enkla och storslagna. De geografiska motpolerna, fjällvärlden och Österlen, tilltalade honom särskilt.
Det var sammanfattningsvis ingen slump som förde Dag Hammarskjöld till Backåkra, där han även hade för avsikt att bo mera varaktigt. För mig som boende i Uppsala har det alltid känts fint att i Uppsala kunna förklara var Löderup finns med orden: Jo där ligger Backåkra, där uppsalasonen Dag Hammarskjöld ville bosätta sig efter sina utlandsår. Då förstår alla, kanske med viss avund. Så känt är Backåkra i dag.
Varför ett kapell
Hammarskjölds livsgärning är ingående belyst och dokumenterad. Så är även hans kärlek till naturen, Sandhammaren och Backåkra. Hans Vägmärken har stämt till mycken eftertanke och analys. Däremot är tillkomsten av denna meditationsplats, som började med planerna på ett kapell, mycket lite uppmärksammad och inte närmare dokumenterad. Detta är förvånande, inte bara för att det inte hör till vanligheten att någon vill uppföra ett kapell utan främst för att denna historik bör vara ett värdefullt bidrag till historien och förståelsen av Dag Hammarskjöld.
Konstnären Bo Beskow utgör dock ett undantag och han har klart beskrivit de ursprungliga planerna (3). Beskow som var en av Hammarskjölds närmsta vänner bodde med sin familj på Rytterskulle, en bit öster om Backåkra och det var han som tipsade Hammarskjöld om att gården var till salu. När köpet var avklarat föreslog han Dag Hammarskjöld att där uppföra ett eget kapell och det var Hammarskjöld med på. Dessa tankar utvecklades sedan som ett gemensamt projekt.
För Hammarskjöld var uppförandet av ett kapell naturligt. Han inte bara såg och njöt av naturen utan satte den och livet in i ett större sammanhang som återspeglas i hans Vägmärken. I FN-skrapan i New York hade han tidigare låtit inrätta ett Stillhetens rum för att erbjuda en plats för reflektion, meditation och återhämtning. Bo Beskow fick uppdraget att med en målning smycka detta rum. Det var dock inte uttryck för en svenskfärgad nepotism. Uppdraget gick först till den spanske konstnären Joan Miró.
Förverkligandet
Det verkligt spännande är hur dessa tankar om ett kapell blev förverkligade. Inför platsens jubileum bad mig Karin Erlandsson, intendent på Backåkra, att ta fram uppgifter om min fars och andras engagemang. Särskilt värdefulla källor för detta spännande uppdrag har varit många utförliga reportage och artiklar i Ystads Allehanda (YA), som jag fann som mikrofilmer på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Jag har även tagit del av minnen från personer som var med när det begav sig. Min far talade dock aldrig om sin medverkan och sparade inte några tal eller andra dokument. Det är därför intressant att få belysa hans insats genom utomstående källor. Även om fler källor kan förtydliga historiken står det klart för mig att utan bygdens engagemang hade meditationsplatsen på Backåkra säkerligen inte kommit till stånd.
Som en inramning till denna presentation vill jag också presentera mina kopplingar till platsen. Trots att jag sedan många år är bosatt i Uppsala, Dag Hammarskjölds uppväxtstad, är bygden kring Backåkra min hembygd. Där har jag tillbringat alla somrar sedan tiden före Hammarskjöld 1954 slog sig ner där. Min far, Per Edvin Wierup, var kyrkoherde i församlingen och mitt barndomshem var närbelägna Löderups prästgård. På Backåkras ängar har jag sedan dess vandrat varje sommar och på meditationsplatsen upplevt vackra helgmålsböner och som veterinär ofta behandlat ängarnas betesdjur. Särskilt minns jag när ängarna betades av ett 25-tal ardennerhästar. Det var en fröjd att få uppleva när de på hästars vis, tillsammans stormade fram i full galopp så det dånade i marken.
Allt är dock inte idyll. Gamla ortsbor har berättat om andra världskriget då de allierades bombplan, under skydd av vår neutralitet, flög över dessa backar för att bomba Tyskland och Berlin och sedan återvände med tömda bomblaster, ofta sönderskjutna och någon gång även blev nedskjutna av förföljande tyska plan. Allvaret finns även i dag och det är ingen hemlighet att dessa backar fortfarande rymmer viktiga försvarsanläggningar. Den vackra kusten nedanför är en av Sveriges största skeppskyrkogårdar. Sandhammarens fyr vakar och varnar sjöfararna och min far berättade att i kyrkor på andra sidan Östersjön ingick följande i den allmänna kyrkobönen: ”För Sandhammarens revlar bevara oss milde herre Gud.” Ja, platsen speglar väl Hammarskjölds livsgärning.
Planer på ett kapell dokumenteras
Det var inte självklart att Dag Hammarskjöld skulle få köpa Backåkra. Vid den tiden krävdes kunskap om lantbruk. Den meriten saknade naturligtvis Hammarskjöld. Andra bönder ville också komma åt marken. Med familjens support framkom att enda möjligheten var att genom servitut ålägga egendomen vissa bestämmelser om att marken ej fick bebyggas eller brukas. Detta lyckades och det var alltså på Hammarskjölds initiativ som heden runt Backåkra blev fredad som naturskyddsområde.
I länsstyrelsens beslut om köpet fanns dock ett undantag från byggbestämmelsen: ”Ett område om högst ett tunnland beläget i nordöstra hörnet av egendomen var avsett för att eventuellt disponeras som kapell i samråd med Riksantikvarieämbetet och Naturskyddsföreningen”. Dess planer för ett kapell rönte vad jag kunnat finna ingen särskild uppmärksamhet och efter köpet renoverades och inreddes Backåkra. Vad jag vidare noterat hände därefter inget konkret för att förverkliga kapelltanken. Som framgår nedan fortsatte dock diskussionerna om ett kapell mellan Dag Hammarskjöld och Bo Beskow, och min far blev av Beskow invigd i dessa planer. Beskow berättar, efter Hammarskjölds död, att Dag ideligen återkom till kapellet, och därför menar han att tanken på det skall hållas levande och slutligen förverkligas (3).
Kapellplanerna avslöjades och insamling startas
Hammarskjölds död den 18 september 1961 väckte stor förstämning. Kung Gustaf VI Adolf påbjöd landssorg och några dagar senare, den 24 september, ordnade min far därför en minneshögtid i Löderups kyrka som utförligt återgavs i YA (4). Där beskrivs att far höll ett gripande minnestal (ord som han själv aldrig hade använt) över Hammarskjöld. I slutet av detta tal ”avslöjade han dramatiskt en hemlighet han burit på i några år, nämligen att Dag Hammarskjöld önskat uppföra ett kapell för badgäster och semesterfirare”.
Detta ”avslöjande” fick stort genomslag och en vecka senare, i samband med öppnandet av Hammarskjölds testamente, framfördes i en artikel i YA med hänvisning till fars avslöjande: ”Dag Hammarskjölds vackra tankar om ett Löderups kapell bör förverkligas” (5). Dagen efter tog YA därför initiativ till en insamling (6). Jag misstänker, men utan belägg, att beslutet om insamling föregåtts av kontakt mellan min far och Orvar Nilsson, dåvarande chef på YA. Samtidigt återgavs i tidningen intervjuer av både min far och Bo Beskow. Far förklarar att det var Beskow som berättat ”hemligheten” för honom och att det är han som ska uttala sig om det planerade kapellet. Beskow verifierade detta och förklarade att Hammarskjöld ideligen återkom till projektet (3). Beskow förklarade även att Hammarskjöld själv sagt att ”vi borde vädja till grannarna om hjälp”. Beskow välkomnade därför starkt insamlingen, som var vad som Dag Hammarskjöld föreslagit – fast i vidare bemärkelse. Både Hammarskjöld och Beskow insåg naturligtvis behovet av pengar. Samtidigt visade STF, som genom Hammarskjölds testamente övertagit förvaltningen av Backåkra, inget engagemang utan klargjorde att man inget visste mer än den ovan angivna noteringen om att ett kapell kanske skulle komma att uppföras.
Förverkligandet dröjde
Därefter har jag ej följt historiken men mycket vatten hann rinna under broarna innan kapellet först åtta år senare omvandlades till nuvarande meditationsplats. De insamlade medlen (från början 60 000 kr som till platsens invigning med ränta vuxit till 80 000 kr (7, 8) räckte naturligtvis inte till det kapell som bl a Beskow hade föreställt sig. Samtidigt saknade STF medel och troligen också intresse för frågan. När Beskow senare av olika skäl flyttade från Löderup försvann den kanske viktigaste pådrivaren.
Sture Petrén som var sommarboende på Österlen och då umgåtts med Beskow, såg naturligtvis som ordförande för STF ett ansvar att ge frågan en tillfredsställande lösning - de insamlade pengarna måste ju användas på ett korrekt sätt. Det står också klart att om dessa medel inte funnits hade troligen planerna på ett kapell fallit. Vid invigningen, förklarade Petrén att han i stället för ett kapell föreslagit att kanske skapa en ”markering” (8). Detta kloka förslag ledde till att kyrkoarkitekten Torsten Leon-Nilson anlitades och lämnade ett förslag som sedan förverkligades (7).
Här bör också nämnas att förutsättningarna att då få ytterligare medel säkert var begränsade. Större donationer gick främst till den av Sveriges Riksdag inrättade, och av FN stödda, Dag Hammarskjölds Minnesfond. Det blev därför främst bygdens ansvar och angelägenhet att förverkliga Hammarskjölds önskan. Det kan exempelvis noteras att vid en minnesgudstjänst i Tryde gick de insamlade medlen inte till Backåkra utan till Hammarskjölds Minnesfond (9).
Ortsbornas engagemang och relation till Dag Hammarskjöld
I bygden och särskilt i Löderup var vi naturligtvis stolta, kände oss hedrade och fann det spännande att Hammarskjöld slagit ner sina bopålar här. Denna stolthet och det varma tillmötesgåendet gentemot Hammarskjöld, har säkerligen sin grund i hans personlighet. Hammarskjöld var här en enkel person vars gärning imponerade. Hans relation till ortsborna var naturligt okomplicerad samtidigt som hans behov av ”avskildhet ” respekterades. YA hade en överenskommelse med Hammarskjöld om en respektfull bevakning av hans besök.
Det berättas många historier om Hammarskjöld men alltid med respekt och värme vilket säkert bidrog till att han blev omtyckt. Några exempel: När det kom telegram till Hammarskjöld levererades de personligen av telefonföreståndare Ingeborg Persson som ofta sågs cyklande från Löderup till Sandhammaren, där Hammarskjöld först bodde. Rikard Persson i Strandbadsgården som delade ut posten, berättade hur han en gång imponerades när livvakten, italienaren Ranallo, sköt prick med sin pistol och Hammarskjöld intygade att han var en mycket skicklig skytt. I YA beskrevs att Ranallo sköt från höften.
Hammarskjöld visade stort intresse för Hagestadborgs mölla. I möllorna maldes då all böndernas säd innan de skaffade egna eldrivna kvarnar. Hammarskjöld önskade att möllaren Gideon Jönsson skulle visa honom hur man lyfte upp och högg/”slipade” kvarnstenarna. Han föreslog även Gideon att för FN:s räkning åka till Afrika för att lära ut denna konst. Lantbrukaren Nils Nilsson minns att Gideon vid dessa möten alltid ”duade” generalsekreteraren som alltid tilltalade Gideon med förnamnet och hantverkare som Nils far med ”mästersnickaren”. Möllan var en spännande men farlig lekplats och lika roligt som unikt minns Nils bror Stig ännu Hammarskjöld som ”gubba-fan” sedan han en gång av honom fick en ”lusing”. Han och några andra ”ungar” lekte olovandes på den farliga stegen, avsedd för att klättra upp på möllevingarna. Hammarskjöld fick tag på den siste, Stig, av de flyende ungarna. Båda var nog lika rädda.
Hammarskjölds vänskap med Johanna Andersson i grannstugan är välkänd. Hon skyddade honom mot besökande journalister. Hon fick presenter från hans resor. En gåva skickad från Schweiz var naturligtvis ett gökur - som Johanna sa till min far när han besökte henne. Hon fick senare alltid heta Johanna Hammarskjöld. Till Hammarskjölds bår sände hon en krans med hedblomster från Backåkra.
Ortens befolkning bidrog även med stenarna
När Dag Hammarskjöld dog ordnades ett stort antal minnesgudstjänster, alltså inte bara i Löderup, och de insamlade medlen till kapellet kom främst från ortens befolkning. Det är också unikt att när meditationsplatsen skulle förverkligas, mobiliserades genom församlingen åter bygdens folk. Stenarna till stenringen samlades in av församlingens bönder. Kyrkvärden Per Tufvesson såg det komiska i att de stenar som bönderna ofta förbannat, när de under stor möda plockat bort dem från åkrarna nu skulle bli välsignade. Med fog knorrade han även när det kom fram att arkitekten tog 50 000 kr för sitt jobb medan bönderna gratis levererade stenarna.
Det var också genom ortens engagemang som meditationsplatsen slutligen blev en helgad plats, när min far bjöd in biskopen i Lund att inviga den (10). En annan biskop, Tuulikki Koivunen Bylund har förklarat för mig att en invigning ej är nödvändig, men genom en biskops invigning får platsen endast användas för särskilda ändamål.
Vid invigningen framförde far församlingens tack för den nya andaktsplatsen, och förklarade att han avsåg hålla friluftsgudstjänst där varje lördag under sommaren (8). Denna tradition med en helgmålsbön har fortsatt sedan dess och platsen bokas nu genom församlingen i samråd med Stiftelsen Dag Hammarskjölds Backåkra.
Gjorde man rätt för 50 år sedan
Är nu den andaktsplats som vi kallar meditationsplats den som Hammarskjöld önskat? Utan biskopens invigning hade den kunnat förvandlas till ett sublimt spiritistiskt fredscenter. Det är angeläget att besvara frågan, särskilt i dessa tider då det ofta råder en beröringsskräck för andliga och religiösa frågor och för att Hammarskjölds religiösa hemvist ibland diskuterats.
För att söka svaret kan man naturligtvis utifrån egna värderingar respekt- och ansvarslöst spekulera om Hammarskjölds personliga tankar och tro. För mig känns det rättare att gå till det som finns dokumenterat av Dag Hammarskjöld själv och av personer som stod honom nära eller med ingående kännedom om hans liv.
Då vill jag åter knyta an till samen Andreas Labba. Han träffade den unge Hammarskjöld och blev under många år hans vägvisare i den svenska fjällvärlden. Han, som var en enkel same blev under 30 år en nära vän med Hammarskjöld, som vid Labbas besök i Stockholm upplät sin Stockholmvåning åt honom och även bjöd honom till sin privata våning New York. Hammarskjöld uppmanade också Labba att skriva vilket ledde till att han blev ”Vår mest kände same” – en sagolik historia skriven av Jan Bergsten (11).
Labba ville skapa ett gudstjänstrum som ett värdigt minnesmärke över Hammarskjöld och satte frimodigt planerna i verket. ”Han tänkte först en sten på Kebnekaises topp men det blev ett kapell som Labba fann naturligt och beskriver ett besök som Hammarskjöld gjorde i Labbas kåta. Där satt han och läste Labbas mors Bibel. Mamma (anm: Andreas Labbas mamma) frågade honom då om han var eller skulle bli präst. Å nej, det ligger långt ifrån mig, men jag tycker om att läsa Bibeln” (11, 12).
Det kapell som Labba initierade blev uppfört i Kaitum nära Gällivare och invigdes 1964 under högtidliga former (12). Klockan i Kaitumkapellet är skänkt av familjen Hammarskjöld, som gett den en inskription från Vägmärken: ”Ett landskap kan sjunga om Gud”, vilket Dag Hammarskjölds bror Bo förtydligade i ett tal vid invigningen. Dessa personer, samen Andreas och brodern Bo kände Hammarskjöld bättre än någon av oss i dag och de hedrade Hammarskjöld med ett kristet kapell (12).
Henrik Berggren konstaterar också i sin biografi om Dag Hammarskjöld att han var troende och Berggren citerar Hammarskjölds följebrev till sina Vägmärken, ”att han livet igenom förde förhandlingar med Gud”, Gud skrivet med stor bokstav (13).
Hammarskjöld och hans Gud
Eftersom många i dag, ibland även i kyrkliga kretsar, ryggar tillbaka för ordet Gud tillåter jag mig därför ge en naturvetenskaplig syn på vårt behov av en Gud. Vid ett tal i riksdagshuset sammanfattade 2018 års nobelpristagare i medicin, Tasuko Honjo, sin tankeväckande syn på vår kropp, dess samlade förmågor och behov. Den har som han beskrev, en enorm förmåga att hantera olika sjukdomar och där koncentreras stor del av vår forskning. Men det räcker inte. Kroppen/vi behöver också uppleva glädje, och vårt behov av föda och vår reproduktion styrs av den glädje detta ger, utan vilken vi skulle svälta ihjäl eller dö ut. Han fortsatte med att vi även är utrustade för att hantera fysiska faror. Men, när det kommer till det allvarliga, existentiella problem, oro och döden – då har vi religionen – dessa problem som kroppen inte kan hantera får vi lämna över till vår Gud (14).
Vem är då den Gud som Tasuko Honjo funnit att vi behöver? Det är en fråga som vi kanske alla bör ställa oss, och som vi endast själva kan besvara. När det gäller Dag Hammarskjöld är svaret avgörande för det kapell han tänkt sig på här på Backåkra. Här vill jag därför citera ännu en person som stod honom nära och särskilt i denna fråga, Bo Beskow. Han skriver i sin bok om Dag Hammarskjöld att både han och Hammarskjöld tänkt sig ett vanligt lutherskt kapell (3). Beskow kommenterar också den engelske författaren Audens förord till sin översättning av Hammarskjölds Vägmärken. Auden ”påstod sig ha funnit att alla Dags vänner hade fått en chock när de upptäckte att han var kristen”. ”Nonsens” – konstaterar Bo Beskow. ”Han var född kristen liksom han var född svensk – men han var mycket mer än så”. Hammarskjölds Vägmärken, som blottade hans kristna hemvist, väckte dock starka reaktioner bland 1960-talets svenska radikala och antireligiösa förespråkare, vilket beskrivs i Mats Svegfors bok om Hammarskjöld (15), liksom i flera recensioner av denna bok (ex. 16,17,18). Med anledning av Hammarskjölds hundraårsjubileum konstaterade Kjell Albin Abrahamsson: ”- som katolik hade han nog helgonförklarats” (16).
Själv höll Hammarskjöld sin religion tätt tryckt intill kroppen (16), men i ett radiotal 1954 konstaterar han: ”att han kommit att omfatta ’utan förbehåll’ sina föräldrars trosföreställningar, men nu insett hur giltiga de var ’i vår värld av idag’" (17). Som en handfast vägledning till svaret på frågan framstår för mig också fyndet på olycksplatsen i Ndola sju år senare. I den portfölj som Hammarskjöld tagit med på olycksplanet fanns, förutom FN-stadgan och en bok han höll på att översätta, även två andra böcker: Nya Testamentet och en andaktsbok av Thomas a Kempis, Om Kristi efterföljelse (19).
Till denna bild av Dag Hammarskjöld, och med anknytning till inskriptionen ”PAX” på den symboliska stenen i meditationsplatsens centrum, vill jag avslutningsvis återge de ord han skrev till sin vän Bo Beskow, ord som min far citerade i sin minnesgudstjänst; ”När Kristi ande får råda i världen - då blir det fred mellan folken” (4).
Avslutning
Vi kan nu glädja oss åt att Dag Hammarskjölds önskan om ett kapell på Backåkra har förverkligats genom en underbart belägen meditationsplats. Vi kan nog också vara förvissade om att den likt en vacker markering av de ursprungliga tankarna om ett kapell även skulle gillats av Dag Hammarskjöld själv. Lite västerut på dessa backar ligger sedan något årtusende Ales stenar, där som Anders Österling i sin dikt beskriver, ”det ibland spökar som ett krigiskt läger”. Som en balans har vi tack vare Dag Hammarskjöld nu begåvats med denna, ”Helgade Plats på Fredade Ängar” (20).
Referenser – litteratur
1. Sture Petrén; Dag Hammarskjöld och Backåkra: en kort orientering; Svenska Turistföreningen, Stockholm, 1968
2. Ystads Allehanda 29 september 1961
3. Bo Beskow; Amiralitetet, sid 109-117; i Dag Hammarskjöld - ett porträtt, Bonnier, Stockholm 1968
4. Ystads Allehanda, 27 september 1961
5. Ystads Allehanda, 3 oktober 1961
6. Ystads Allehanda, 4 oktober 1961
7. Ystads Allehanda, 4 juni 1969
8. Ystads Allehanda; 23 juni 1969
9. Ystads Allehanda 30 september 1961
10. Per Edvin Wierup, Kanske sista gången; i Jul – och Nyårshälsningar till församlingsbor i Löderups, Hörups och Valleberga församlingar 1969, sid 2-3, Tryckeri AB Aurora, Ystad
11. Jan Bergsten; Hammarskjöld fick Labba att skriva; https://www.nsd.se/nyheter/hammarskjold-fick-labba-att-skriva-6495321.aspx
12. Gottfrid Nordlund; En tanke - en handling - en kyrka, Luleå Stifts Årsbok 1964
13. Henrik Berggren, Dag Hammarskjöld, Att bära världen, sid 37, Max Ström, 2016
14. RIFO- Sällskapet; Riksdagsledamöter och Forskare; http://rifo.se.space2u.com/wp/
15. Mats Svegfors; Dag Hammarskjöld: den förste moderne svensken; 2005; Norstedts
16. Kjell Albin Abrahamnsson, 2005, Kulturnytt P1, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=664600
17. Daniel Sandström, 2005; https://www.sydsvenskan.se/2005-06-14/daniel-sandstrom-laser-om-dag-hammarskjold
18. Hans Holmberg; 2005; http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/svegfors-mats-dag-hammarskjold-den-forste-moderne-svensken/
19. KG Hammar; Vägen valde mig, sid. 59, Livona Print Lettland, 2018
20. Uttrycket myntat av undertecknad Martin Wierup, tillika angivet på informationstavlan vid parkeringsplatsen intill Backåkra