Tid skapades när Gud skapade världen. Utan skapelsen finns ingen tid. Det är en tanke som är svår att greppa – hur skall man kunna föreställa sig en tillvaro utan tid? Även Albert Einstein lär ha sett det nödvändiga sambandet mellan tiden och rummet. Tid och rum är det vi lever i, och vi är bundna till det. Gud däremot, Skaparen av tiden och rummet, är ”utanför” tiden, också det svårt att föreställa sig. Om Gud kan man säga att Han är ”Evig”. Han är inte bunden av tiden, eller rummet. Han är just evig, ja, Han Är, precis som Mose fick höra när Gud uppenbarade sig i den brinnande busken och där sa sitt namn: ”Jag Är”.
Hur är det då med oss människor? Vi människor har en dubbel tillhörighet: vi är både en del av skapelsen, precis som alla djur och växter, och lever i samma tid och rum som dem. Men samtidigt är vi unika genom att vi har vår djupaste rot i Skaparen själv. Bibeln beskriver hur just människan är skapad till Guds avbild, att vi har fått vår ”livsande” inblåst i oss av Gud (1 Mos 1:26, 2:7). Vi människor lever alltså i båda dessa verkligheter; både i tiden och samtidigt med rötter i Guds evighet.
På grekiska, Nya testamentets språk, finns två olika ord för tid som ungefär motsvarar dessa båda sidor, chronos och kairos. Chronos är klocktiden, den som i sakta mak rör sig hela tiden framåt. Kairos däremot betecknar i Nya testamentet Guds tid, som när Jesus säger ”Min stund har inte kommit ännu”, ända tills Han mot slutet säger: ”Stunden har kommit”. Det är evighetens kairos som gör ett snitt in i chronos; den himmelska verkligheten bryter in i den jordiska.
Det är själva sammanvävningen av dessa båda som präglar den kristna kyrkans tro och liv, inte minst dess gudstjänst. Där samlas man mellan två klockslag och går samtidigt in i Guds tid, evigheten. Där läser vi ur Guds ord, som skrevs i tiden om händelser i tiden, samtidigt som Jesus genom orden talar rakt in i vår tid. I gudstjänsten inte bara red Jesus in i Jerusalem, utan först och främst rider in. Han gick inte på vattnet utan går på vattnet.
Ännu mer konkret är det i eukaristin, alltså nattvarden. Där upprepar vi varje gång Jesu ord: ”Gör detta till min åminnelse”. Det är en hänvisning till det som skedde på skärtorsdagen, en åminnelse av en historisk händelse. Men det är i lika hög grad en åminnelse av den framtida himmelska bröllopsmåltiden, som Jesus hänvisar till i nattvardssalen (Luk 22:16-18). Eukaristin blir därför en åminnelse av det förflutna och samtidigt – hur märkligt det än kan låta – ett ”minne av framtiden”. Detta medan varje nattvard sker nu. Nu blir brödet Kristi kropp, nu blir vinet Kristi blod. Vi firar detta på den åttonde dagen, en dag när man har lämnat den vanliga tidens sju dagar och gått in i Guds tid.
Uttrycket ”den åttonde dagen” är kanske obekant men togs tidigt upp i kyrkan som just ett sätt att beskriva det som skedde på påskdagen, dagen då Jesus återuppstod. Jesus och hans lärjungar var judar och firade sin gudstjänst på lördagen, den sjunde och sista av skapelsens sju dagar. När de första kristna istället började fira sin gudstjänst på söndagen var det inte ett uttryck för att man ville ersätta den judiska helgdagen, utan att man firade något helt nytt. Med Jesus hade något helt nytt börjat. Alla helanden och under Jesus gjorde vittnade om att himmelen hade besökt jorden. Han uppståndelse bröt igenom tidens och rummets gränser. Uppståndelsens dag var en dag utanför almanackan, en åttonde dag, evighetens dag.
En kristen gudstjänst, alldeles särskilt när mässan firas, har alltså rötter både bakåt och framåt. Både det Jesus sade och gjorde när Han var människa bland oss andra, men också Hans återkomst i härlighet, är närvarande i varje gudstjänst.
Ja, detta med Jesu återkomst behöver också ses i samma perspektiv. Det är något som sker i (fram)tiden, men samtidigt är närvarande i varje gudstjänst. Den vi väntar på, Jesus, är Allhärskaren och Domaren när Han kommer i sin härlighet en gång, men samtidigt en förtrolig vän vi lär känna mer och mer vid varje möte med Honom. Jesu lärjungar hade lärt känna sin vän och Mästare under några år, så den vars återkomst de väntade på var en nära bekant, och ingen de var rädda för. Dessutom tycks de ha undrat om han inte redan hade kommit tillbaka, när han uppstod från de döda. Vi kan läsa i Apostlagärningarna första kapitel: ”Är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike”. D.v.s. hade återkomsten skett nu?
På det svarade Jesus något som kan hjälpa oss att förstå: ”det är inte er sak att veta vilka tider Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den Helige Ande kommer”. Två till synes olika saker, där det första var: Guds tidsplaner håller Gud för sig själv. Det är något vi får finna oss i – och säkert också bör vara tacksamma för. Det andra handlade om den Helige Ande: ”ni skall få kraft när den Helige Ande kommer”. Vi kan alltså lägga märke till att deras fråga om tid besvarades med hänvisning till den Helige Andes ankomst.
Tio dagar senare inträffade Pingstdagen, då Anden utgöts över lärjungarna. Man kan beskriva det som att Gud ”inifrån himmelen” öppnade en dörr och lät evigheten, den himmelska verkligheten och vår vanliga verklighet mötas och bindas ihop. Jesu återkomst var aldrig så nära som efter pingsten. Den åttonde dagen hade inträtt.
*
Gudstjänsten är slut, jag slänger en blick på klockan, och går ut ur kyrkan. Jag går in i veckans kalendertid igen, men har alltid den åttonde dagen med mig, vilken veckodag det än är.
Av: Bo Westergaard, präst