Själva bruket av dopdräkten är mycket gammalt. Redan i den allra äldsta kristna kyrkan förekom dopdräkter. I samband med dopet lade man av de gamla kläderna, paltorna, och en fick en ny vit dräkt. Den nydöpte ikläddes på ett ställföreträdande vis uppståndelsens vita dräkt, se i Nya Testamentet Romarbrevet kap 6.
Den nydöpte hälsades välkommen in i församlingens gemenskap i den stora Påsknattsmässan och sedan bar men den vita dräkten i en hel vecka. I den gamla kyrkan hade därför Första söndagen efter påsk namnet Dominica in albis, d v s söndagen i den vita (klädnaden).
Så småningom när barndopet blev allt vanligare klädde man barnen i en symbolisk vit klädnad i samband med dopet. I den ortodoxa kyrkan döper man barnet genom nedsänkning i dopfunten och klär barnet efteråt.
Det vita i dopdräkten symboliserar renheten och förlåtelsen. Dopet kan ju förstås på många olika sätt och inget sätt är mer rätt än det andra. Ett sätt att förstå dopet är att vi renas. Det är ju lätt att förstå när det gäller en vuxen som hunnit med en del i livet men lite svårare att förstå när det gäller ett barn. Jag försöker se dopets renande bad som en sorts ställföreträdande rening. Är du intresserad kan du läsa i Johannesevangeliet kap 13:1-11.
De allra flesta dopklänningar för barn är alldeles för stora. Det beror inte på att de skall passa olika långa barn utan att man vill symbolisera det lilla barnets växt, utveckling och mognad. I första hand handlar det om att växa till i tro på Gud och i andra hand om att växa som människa.