(Kyrknyckeln nr 4 2020)
FN:s barnkonvention har funnits sedan 1989 och är sedan årsskiftet lag i Sverige. I början av 2000-talet upptäckte Maria Klasson Sundin att barnkonventionen användes som argument både för och emot religiösa friskolor. Det ville hon undersöka vidare. Marias forskning resulterade i en doktorsavhandling om barns rätt till religionsfrihet.
Det är drygt fyra år sedan Maria Klasson Sundin försvarade sin avhandling med titeln Barnets religionsfrihet – en villkorad rättighet? En filosofisk undersökning utifrån FN:s barnkonvention. Men om vi tar det från början. Maria är född och uppvuxen i ett ateistiskt hem utanför Lund i Skåne. Kyrkan hittade hon in i som vuxen. Tanken var att bli ämneslärare men hon fortsatte med religionsvetenskapen och blev så småningom präst. Sedan 2018 arbetar Maria som biskopens adjunkt i Luleå stift.
I mötet med en inspirerande professor i religionsfilosofi väcktes lusten att forska.
– Han ställde de där frågorna som närmar sig det som ligger under det vi pratar om och det intresserade mig, berättar Maria. Det blev tydligt att vi behöver reflektera mer kring relationen mellan språk och verklighet.
I början av 2000-talet stötte Maria på ett spänningsfält som fångade hennes
intresse. Hon upptäckte att barnkonventionens tal om religionsfrihet användes som argument både för och emot religiösa friskolor.
– Hur kunde det komma sig? Så intressant! Det ville jag utforska.
Tre modeller
Efter en tids forskande formulerade Maria tre modeller för hur man kan förstå vad barns rätt till religionsfrihet innebär. I den första modellen handlar barnets religionsfrihet om rätten att få växa upp inom en religiös tradition. Föräldrarnas uppgift är här att ge barnet tillgång till denna tradition, som förstås i termer av
handlingar och praktiker, och staten får inte förhindra detta. Den andra modellen fokuserar på barnets rätt att självständigt välja livsåskådning. Här är föräldrarnas roll att skydda barnet från indoktrinering och religion uppfattas som ett tankesystem. Staten ska vara neutral och skydda barn från påverkan. I den tredje modellen innebär barnets religionsfrihet rätten att få tillgång till redskap för att kunna tolka de existentiella dimensionerna i sina liv. Föräldrarna och staten ska här erbjuda dessa redskap.
– Jag fann att den syn vuxna har både på hur barn växer och mognar och på vad religion är kan förklara många av skillnaderna mellan dessa modeller.
Samtal med ömsesidig respekt
Maria menar att hennes forskning pekar på några grundläggande värderingar som krävs för att göra verklighet av barnkonventionen. Hon är övertygad om att vi behöver se barnet som ett subjekt med en egen röst som vi vuxna behöver lyssna till. Det handlar inte om att utelämna barnet till sina egna impulser, att det ensamt
ska bestämma, utan om att vuxna ska ta hänsyn till vad barnet tänker och vägleda dem. Det är synsätt som bygger på att vi ömsesidigt lär av varandra och att det inte enbart är den vuxne som ska lära barnet. Vi behöver varandra och är också beroende av varandra när vi ska fatta beslut.
– Vi ska inte abdikera som vuxna utan vägleda barnen när de utövar sina rättigheter.
Det handlar om att ha samtal med ömsesidig respekt.
Barnets röst
Samtalet är grundläggande för all kommunikation. Maria menar att när och hur vi talar med barn är avgörande för hur vi får möjlighet till ett förtroligt samtal. Det finns en rad olika metoder som berikar ett samtal mellan barn och vuxna. Flera av
dem har använts i det aktuella projektet Barnets röst – min plats, mitt språk som handlar om att lyssna till de erfarenheter som flerspråkiga barn i Luleå stift har. I projektet har barn och unga själva fått komma till tals och deras berättelser bidrar till att öka kunskap om barns tankar och upplevelser om hur det är att tillhöra en språklig och kulturell minoritet.
Olika språk i olika miljöer
Maria och hennes medarbetare på stiftskansliet erbjöd de deltagande barnen papper, målarfärg och färgpennor för att rita bilder som de sedan kunde samtala om. De använde sig också av ett träd där barnen fick sätta upp färgade prickar för de olika språk de talar i olika miljöer. Genom att göra något tillsammans med barnet samtidigt som man pratar ökar möjligheten till ett mer naturligt samtal, menar Maria. För de flesta är det svårt att bli intervjuade på vanligt sätt. Att röra på sig eller leka tillsammans får samtalet att flyta bättre.
– Vi behöver fånga dem i farten.
Text: Catrine Kostenius
(Kyrknyckeln nr 4 2020)