En vanlig men ändå ovanlig dag på gymmet. Mina tankar är upptagna av oro. Och den oron genomsyrar hela kroppen och eftersom kroppen är vår vän så ska vi lyssna på den. Mitt sätt är att röra på mig och be under tiden. Men jag var så pass orolig att inte jag kunde formulera någon bön. Än mindre lyssna om Gud hade något att säga. Jag var orolig. Och så var jag arg. Jag blir ytterst sällan ledsen och gråter. Förutom att mesta tiden vara glad så är min närmaste känsla inte att bli ledsen utan att bli arg – även om jag döljer den väl. Jag känner mig besläktad med Jakob – ni vet, han som brottades med Gud en hel natt. Gud och jag har gått många närkamper ihop när jag varit arg över att jag inte förstår vad som händer och varför. Fast Gud står mest där och tar emot tills jag är trött. Jakob (som nog är starkare än mig – mycket irriterande!) säger ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig” och Gud välsignar Jakob. Så mycket ork brukar jag inte ha kvar men Gud är kärlek och välsignelse så det händer att jag – på riktigt – känner Guds hand på mitt huvud och inuti mig hör välsignelsen. Nåväl. Just denna dag var oron för stor och det enda jag just då orkade med var ett pass på gymmet. Med hög musik i öronen så att jag skulle slippa be eller höra om Gud hade något att säga.
Så känner jag en klapp på axeln. Jag vänder mig om och där står en kvinna.
Jag tar av mig hörlurarna och tittar på henne. ”Du är präst va?” Och det kunde jag ju inte förneka. Så berättar hon att hon just nu fått ett tilltal. ”Och jag känner att jag måste säga det till dig nu på en gång. Förlåt att jag stör men jag känner så starkt…Allt kommer att ordna sig. Det där du är i just nu. Allt kommer att ordna sig för dig och din familj. Jag vill bara säga det.” Så gick hon därifrån och under hennes träningströja anade jag hur vingarna buktade ut. Och jag insåg att jag mött en ängel. En budbärare. Som talade sanning – allt ordnade sig. Det var som om ett pussel lades bit för bit. Allt ordnade sig.
Samma ängel träffade jag när jag slutade i Bodens Pastorat. Jag var inte orolig utan jag var förväntansfullt pirrig och ivrig över att få komma till Luleå domkyrkoförsamling. Och jag var så glad! Än en gång fick jag höra henne säga orden: ”Allt kommer att ordna sig”. Så lade hon handen på mitt huvud och välsignade mig. En ängel. En budbärare.
Tack Gud för de människor du sänder i vår väg. Hjälp oss att se deras vingar och det budskap från Dig som de bär med sig till oss. Både i orostider och i tider av glädje. Välsigna oss Gud.
/ Anna Grenholm, präst i Luleå domkyrkoförsamling