Det är en gråmulen dag utanför fönstret till mitt kontor. Löven har blåst av träden och de ser ut som sorgliga minnen av sommarens prunkande grönska. Trots krattande och lövblåsning är gräsmattan täckt av bruna löv, de har helt förlorat sin färg. Som det mesta av världen, kan det tyckas. Träden är grå, skogen är grå, vattnet i norra hamnen, piskat av nordanvinden i morse var också grått. Vi är i den delen av hösten jag brukar kalla ”mörkhösten”.
Skapelsen går in i sin vintervila, och ibland undrar jag om jag inte är släkt med björnarna, för jag skulle då inte motsätta mig att först äta rejält och sedan sova bort stora delar av vintern, för att komma ut ur idet, hungrig och glad någon gång under vårvintern.
Jag tänder ljus, myser till mig i soffan, drar igång ett handarbetsprojekt och väntar. Väntar på Allhelgona, väntar på julen, väntar på att det ska bli vår, på att det ska bli sommar och semester.
Och jag är inte unik. Det är som att det finns en återhållen väntan i hela tillvaron under hösten. ”När är det okej att börja julpynta”? ”När blir det vår”? ”Åh den som ändå hade semester och kunde resa till varmare nejder”. Vi ser alltid framåt och bortöver.
Och ändå är det här vi lever. Här och nu. Givetvis ska vi drömma och planera framåt. Men vi får också, och bör stanna upp och leva här och nu. I mitt jobb påminns jag ofta om det, om vikten att vara närvarande, att ta varje dag som den kommer och att leva livet på dess egna villkor. Men också av vikten att ha framförhållning. Det är en skör balans ibland, för en del av oss.
Och när jag sitter där med mitt tända ljus, som på intet vis räcker till för att lysa upp mitt handarbetsprojekt och längtar efter ljusare tider så tänker jag att det kanske vore bättre om jag tillät mig att stanna upp och njuta i det som är, i stället för att längta bort. Och tyst ber jag sinnesrobönen, tänder handarbetslampan så jag ser något och slappnar sedan av med min stickning.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”
/ Annelie Bäck, diakon i Luleå domkyrkoförsamling