Allhelgonahelgens karaktär är annorlunda än andra traditionsstarka storhelger. Den är mindre uppskruvad och mer lågmäld. I fokus finns den livsomständighet där alla människor för en gångs skull är lika; inför döden. På något sätt är det befriande att det finns en sak i tillvaron där det inte görs någon skillnad. Ingen är undantagen. Ingen har någon fördel av något slag. I det mötet spelar ingen av oss på hemmaplan utan det är lika gruvsamt för fattig som rik när döden närmar sig. All kaxighet tar slut när döden hälsar på.
Allhelgonahelgen synliggör, i sin enkelhet och äkthet, de förluster och den smärta som livet, så här långt, behäftas med. Den duckar inte för döden och låter inte heller bli att tala sant om livet. Utan vi möter livet i dess krasshet; sorgen och saknaden, oron och ensamheten som följer i dödens spår. I möten människor emellan, smyger sig ofta något tillrättalagt in. Om någon frågar hur det är, så blir vårt svar ”bara bra”. Även om det inte alltid är så bra. Men nu händer något befriande med atmosfären. Toleransnivån att visa sårbarhet förändras och blir mer tillåtande. Tillåtande att visa det som är äkta och gemensamt för alla människor; att livet också innebär förluster och att alla drabbas. Ljusen som vi tänder hemma vid köksborden eller på kyrkogårdarna för att hedra och minnas våra döda, hjälper oss uttrycka denna litenhet. Allt det som vi är duktiga på att hålla undan är vi plötsligt befriade att uttrycka. Oron och ångesten, smärtan och ensamheten, är lovlig att visa. Sorgens tårar behöver ingen hålla tillbaka.
Under Allhelgonahelgen får vi höra om ett folk, som Hebreerbrevet kallar för trons folk. De delade samma sårbarhet men delade även en erfarenhet om något som var så mycket bättre. Sårade av nöd och av längtan drogs de till en plats som var utmärkt. Där stod ett kors, det tyngsta av alla kors. På den platsen behövde ingen värja sig för alla jobbiga känslor av olika slag, utan där vid denna utmärkta plats, fann de bot för sin svåraste nöd och djupaste längtan.
På Alla helgons dag välkomnas vi till samma plats. Vi inbjuds till ett rum som är insjunget av änglar och människor långt innan vi föddes. Vid dess port finns en funt där människor iklätts odödligheten. Rummet är väl inbett vilket berättar om folket som gått före och som redan är framme. De som ofta suckade över sig själva men i samma stund jublade över Honom, han den store Korsbäraren, han som bär allt! I rummets mitt finns en outtömlig kraftkälla. Det är ett bord dit generationer tidigare sökt sig för att äta och dricka av odödlighetens läkemedel. Den enklaste av måltid men förnämligaste av gästabud. Det är ett matbord som dukas här i våra städer men som fortsätter i den himmelska staden.
Folket som framträder ur Hebreerbrevet hade hittat något som överträffade allt; ett bättre land. Att ha land i sikte ger inte bara riktning i livet utan även mening och hopp åt de stunder när livet inte är roligt. De hade hittat något som gjorde vandringen lättare, dagarna mer innehållsrika och livet så mycket bättre.
/ Stefan Aro, präst Luleå domkyrkoförsamling