Lund grundas ca 960/970 av den danske kungen Harald Blåtand som ett kristet och administrativt centrum. Det byggdes flera kyrkor redan från början, de flesta var byggda i trä, stavkyrkor. Att bygga i sten var dyrt och endast kungen och stormännen kunde bygga stenkyrkor.
Under 1000-talets andra hälft grundades de första klostren i Skåne: S:t Laurentius kaniksamfund i Lund, Allhelgonaklostret i Lund samt Dalby kloster. Dessa var benediktinkloster. Allhelgonaklostret var det enda av dessa som var ett egentligt kloster där bröderna benämndes munkar. Vid de två övriga kommuniteterna kallades bröderna kaniker och levde tillsammans i något som kan liknas vid en klostergemenskap. I början av 1100-talet omorganiserades Dalby kloster till ett augustinkorherrekonvent.
Det äldsta klostret i Lund och i hela Skåne var Allhelgonaklostret, knutet till benediktinorden och beläget ett par hundra meter utanför stadsgränsen i norr. Förmodligen instiftades detta redan under 1070-talet och initiativtagare var sannolikt biskop Rikval och kung Harald Hein. Kungen har antagligen bidragit med en stor donation av jordagods vilket var nödvändig för att kunna grunda ett kloster och biskop Rikval såg till att kalla in benediktinbröder från Europa, förmodligen från Kölnområdet.
Klostret styrdes av en abbot och de första abbotarna hette Hartvig, Konrad, Niels och Markus. Vi vet att Hartvig tidigare hade varit knuten till ett kloster i Köln. Abbotens närmaste man titulerades prior. Flera av bröderna kom från utlandet, både från Tyskland och England. Klostrets officiella namn var Ecclesie Omnium Sanctorum Lundis, men kallades alltså oftast för Allhelgonaklostret. I slutet av medeltiden förvrängdes namnet och kallades helt enkelt för Hellne kirke.
Allhelgonaklostret, som var ett av de äldsta klostren i Danmark, fick tidigt en framträdande rangställning. År 1206 beslutades att abboten i Allhelgonaklostret skulle ha överhöghet över alla benediktinkloster i Danmark och han kallade också till ett gemensamt möte i Lund vart fjärde år. Abboten i Allhelgonaklostret hade också visitationsrätt av ordens tre nunnekloster i Lunds stift (Bosjökloster, Börringekloster och S:ta Maria och S:t Peters kloster i Lund). Trots att klostret hade en så framträdande roll under medeltiden så är kännedomen om klostret ganska begränsat eftersom källorna, både skriftliga och de arkeologiska ganska få.
Redan på 1820-talet utfördes de första utgrävningarna av klosterkyrkan och då kunde man konstatera att långhuset var treskeppigt och att sidoskeppen fortsatte som en omgång runt den halvrunda absiden i öster. Kyrkan var ca 50 m lång och hade troligen ett västtorn och även en krypta under koret. Kyrkan var byggd i tegel och hade en senromansk planform och kyrkan byggdes sannolikt efter 1192 då klostret härjades av en svår brand som förstörde den äldsta kyrkan.
På 1950-talet undersöktes klosterområdet genom en arkeologisk utgrävning då man fann en klosterlänga som gick i nord-sydlig riktning och några andra byggnader som tillhörde klostret. Även ett verkstadsområde och ett bageri kom i dagen. Även en brunn påträffades.
Från Erik Dahlbergs teckning från 1676 kan man se en fyrlängad anläggning framför ruinen av kyrkan. Hela klosterkomplexet låg sydväst om en damm som under modern tid kallats för Vanningadammen. Från denna rann en bäck söderut mot stadsområdet. Under medeltiden anlades flera dammar söder härom och mellan dammarna fanns det kanaler eller diken så att klosterområdet var omgivet av vatten på tre sidor.
I slutet av medeltiden ägde Allhelgonaklostret 150 gårdar. Närmast klostret låg det som senare kallades Allhelgona kyrkovång.
Reformationen i Danmark kom 1536 och det innebar slutet för klostren och de flesta av kyrkorna. Byggnaderna revs eller förföll. Själva kyrkan stod till stora delar kvar som en ruin vid tiden för slaget vid Lund. Också delar av klosterbyggnaderna fanns kvar. Byggnaderna sprängdes i början av 1700-talet. Idag återstår någon fragmentarisk del norr om UB.
(Litteratur: Peter Carelli: Lunds historia del I och 2)