Helgon och symboler
Maria och Jesus
Jungfru Maria, med Jesusbarnet i sin famn, är skåpets centralfigur. Jesus sitter i hennes famn och håller upp en jordglob med sin ena hand.
Maria håller en liljespira i sin högra hand. Liljan är en vanligt förekommande blomma i samband med avbildningar av Maria. Särskilt den vita liljan har blivit en symbol för Marias renhet och oskuldsfullhet. Ovanför hennes huvud håller änglar upp en krona för att visa på hennes suveränitet och upphöjdhet över andra helgon. I västerländsk tradition bidrar kronan till bilden av Maria som ”Himladrottningen.”
Under hennes fötter avbildas solen och månen, och hon har satt sin fot på dem, som för att markera att hon regerar över både dag och natt.
Sankta Katarina av Alexandria
Sankta Katarina av Alexandria återfinns längst ut till vänster. Enligt legenden torterades hon till döds genom att bli steglad på ett hjul. Ofta är hjulet ett attribut som förknippas med henne. Vid slutet av 1200-talet började hon avbildas med ett svärd istället. Ibland finns även en miniatyr av kejsar Maxentius vid hennes fötter. Den figur som återfinns vid hennes fötter i denna triptyk är troligtvis inte Maxentius, då han inte har någon krona.
Legenden om Sankta Katarina av Alexandria (d. ca 310): Hon var dotter till en kung och bodde i Alexandria, som vid denna tid hörde till Romarriket. Kejsar Maxentius ville då samla hela stadens befolkning för att tillsammans ofta till de romerska gudarna. Katarina gick då ut för att argumentera mot dyrkan av dessa gudar. Maxentius förblindades av hennes skönhet och lät skicka efter de mest lärda männen i landet för att fortsätta argumentera med henne. Katarina bad Gud om hjälp och vann över de lärde, vilket också ledde till att de omvände sig. Då lät kejsaren bränna dem på bål och Katarina tillfångatogs då hon vägrat att bli kejsarens nya hustru. Hon fick till slut ett ultimatum, antingen att offra till de romerska gudarna och gifta sig med kejsar Maxentius, eller att dö en plågsam död. Hon valde det senare. Det ledde till att hon steglades på fyra spikbesatta hjul. Med en ängels hjälp förstördes dock hjulen. Istället gick hon döden till mötes genom halshuggning. Legenden berättar att hon efter sin död fördes till Sinai berg av änglar. Där begravdes hon.
Sankt Nikolaus av Myra
Sankt Nikolaus tros vara den biskop som är avbildad till vänster om Maria. Staven, boken och tre guldklimpar (för de tre döttrarna) förknippas i konsten med honom. Ibland finns även de tre döttrarna avbildade vid biskopens fötter, dock inte här.
Legenden om Sankt Nikolaus (d. ca år 342): Han föddes ca 270 i Lykien (nuvarande Turkiet) av rika föräldrar. När de dog funderade han på hur deras förmögenhet bäst skulle förvaltas. Det berättas att Nikolaus hade en fattig granne med tre döttrar hemma som han inte hade råd att gifta bort. Döttrarna fick gå på gatan för att klara försörjningen. Nikolaus gick då till deras hus en natt och kastade in en guldklimp genom fönstret. Då kunde den äldsta dottern giftas bort. Denna procedur upprepades sen två gånger till, så att alla döttrarna kunde få en ny framtid. Senare blev Nikolaus vald till biskop i Myra och en mängd berättelser om de underverk som skedde i hans namn finns beskrivna. Han räddade bl.a. några sjömän i nöd en gång, då de åkallade hans namn ute på sjön. Nikolaus är därför även skyddshelgon för alla som arbetar ute på havet.
Biskop, är du Sankt Valentin?
Är det biskopen Valentin av Rätien som står på Marias högra sida? Kända attribut (som hos många andra biskopar) är biskopsstaven och en bok. Från 1400-talet och framåt avbildades ofta Sankt Valentin av Rätien med en krympling eller epileptiker vid fötterna. Motivet är återkommande på triptyker från Tyskland gjorda under 14- och 1500-talet. Krymplingen hänger ihop med namnet ”Valentin” och en annan biskop med samma namn. Om detta verkligen är Sankt Valentin av Rätien är bara en kvalificerad gissning. Det är mycket möjligt att det är någon annan biskop som åsyftas, för oss okänd.
Sankta Barbara
Sankta Barbara återfinns längst ut till höger. Ursprungligen är tornet hennes attribut. Med tiden har det omvandlats till en bägare/kalk, precis som i detta fall. Ofta finns även ”den besegrade fadern”, Dioskulos, avbildad under hennes fötter. Det är inte troligt att det är Dioskulos som är avbildad vid just denna triptyk, då figuren är alltför allmänt gestaltad.
Legenden om Sankta Barbara (d. ca 300): Hon föddes enligt legenden i Nicomedia och var dotter till en rik och mäktig man vid namn Dioscuros. Hon ansågs vara mycket vacker och fadern låste därför in henne i ett torn för att ”skydda” henne. Fadern som tillbad den hedniska offerkulten, hade byggt ett tempel för olika offerriter i närheten av tornet. När Barbara en dag gick dit kom Guds heliga Ande över henne och alla faderns avgudar förstördes i templet. När fadern fick se förödelsen och förstod att hon låg bakom den, så försökte han döda Barbara med sitt svärd. Hon lyckades fly, men fadern hann upp henne, drog henne tillbaka i håret och spärrade in henne. Försök gjordes för att omvänd henne, men inte ens under hot om att bli dödad övergav hon sin tro på Jesus Kristus. Hon torterades på de grymmaste vis i flera dagar innan fadern själv tog upp henne på ett berg för att döda henne genom halshuggning. På platsen för hennes grav beskriver legenden att det med tiden skedde många under.
Veronikas svetteduk
Veronikas svetteduk återfinns på altarskåpets predella (nedre del). Sankta Veronika själv finns inte med, utan duken hålls upp av två änglar. Det är möjligt att det inte är legenden om Veronika som ska lyftas fram i första hand i avbildningen, utan främst Jesu lidande.
Legenden om Veronikas svetteduk: I Matt 9:20-22 står det om en kvinna som, när hon rörde vid tofsen på Jesu mantel, blev fri från de blödningar hon haft i 12 år. Hon nämns inte vid namn, men i Nikodemusevangeliet, en av de apokryfa skrifterna som inte finns med i Bibeln, benämns kvinnan som en ”Veronika”. Hon har också tolkats som en av de Jerusalems döttrar som följde Jesus längs Via Dolorosa (Luk 23:28). Det finns flera legender om Veronikas liv. I den vanligast förekomna beskrivs hur Veronika, som bodde längs vägen för Via Dolorosa, gav Jesus en linneduk att torka ansiktet med när han gick förbi på väg upp mot Golgata. När hon fick tillbaka duken var Jesu ansikte avbildat på den. Det sägs att hon då hade tagit emot ”den sanna bilden” av Frälsaren. Reliken lär finnas i Peterskyrkan i Rom, och bilden av Veronikas svetteduk finns avbildad i många kyrkor. Om inte Veronika själv finns med i bilden hålls duken vanligtvis upp av två änglar.
Sankt Sebastian
Sankt Sebastian återfinns som målning på ena skåpdörren och syns därmed inte för gemene man, då skåpet vanligtvis står öppet. Mellan skärtorsdag och påskdag varje år är skåpet däremot stängt, och Sankt Sebastian blir synlig. Han kännetecknas ofta med hjälp av pilar som attribut.
Legenden om Sankt Sebastian (martyr ca 300 e.v.t): Sebastian ska enligt legenden ha varit en väl ansedd borgare i Milano som till en början var kristen i smyg. Han blev vittne till när två tvillingbröder skulle avrättas för sin kristna tro. Deras anhöriga försökte få bröderna att avsvärja sig den kristna övertygelsen för att få behålla livet. Då tog Sebastian till orda och hyllade dem för deras mod. Han lyckades inte skona bröderna från döden, men familjemedlemmarna kom till tro och lät döpa sig. Tvillingarnas pappa blev, till följd av sin omvändelse och sitt dop, frisk från en svår sjukdom. Ryktet spred sig och fler personer sökte omvända sig i hopp om att bli fria från sjukdom. När kejsaren Diocletianus fick reda på detta befallde han att Sebastian skulle bindas fast vid en påle och skjutas till döds med pilar. Han sägs ha sett ut som en ”igelkott”, men trots detta dog han inte. Han fortsatte att proklamera sin tro, och till slut piskades han ihjäl och kastades i kloaken. Under natten visade han sig för en kvinna, Lucina, och berättade var han fanns. Hon såg till att han blev ordentligt begravd.
Biskop, är du Sankt Severinus av Köln?
Biskopen på den andra dörren är okänd. En teori är att det är Sankt Severinus av Köln. Han avbildades ofta i kyrkokonst i närheten av Köln under 1400-talet. Hans vanligaste attribut, förutom en biskopsstav, var avbildningen av en kyrka.
Litteratur:
Birnbaum, Britta: Mariamotiv i konst, kyrka och folktro, Propius förlag, Stockholm, 2003.
Holmstrand, Gunhild: Altarskåpet i S:t Peters klosterkyrka - ett exempel på senmedeltida tyskt hantverk och tysk ikonografisk tradition, Institutionen för konst- och musikvetenskap, B-uppsats vt-1998.
Pegelov, Ingalill: Helgonlegender i ord och bild, Carlssons Bokförlag, Stockholm, 2006.
Rydén, Tord: Klosterkyrkans historia. (häfte)
.jpg?DoProcessing=&w=1680)