Håstad har till skillnad från grannbyarna söder om Kävlingeån sedan lång tid haft lite mer inslag av industrisamhälle om än med direkt anknytning till lantbruket. Det har bland annat funnits tre kvarnar vid ån.Begravningar hade tidigare skett även inne i kyrkan. En häll vid södra kyrkväggen minner om detta. Att studera gravvårdarna på Håstads kyrkogårdar är givande även för lekmän.
Olika yrkestitlar finns representerade och en del är vackert utformade. Speciellt finns några söder om kyrkan som är av högt konstnärligt värde, både genom form, text och symboler.
Behovet av ny kyrkogårdsmark gjorde sig påmint omkring år 1930. Intresset vändes då mot den gamla kyrkogården som utvidgades österut sedan bäcken fyllts igen. År 1970 lades kyrkogården om, häckarna mellan gravplatserna togs bort och gräsmatta anlades. Gångsystemet bibehölls dock oförändrat.
Kyrkogårdens äldsta del har använts lika länge som kyrkan funnits. På 1880-talet var den fullbelagd och utvidgningsmöjligheter saknades bland annat beroende på att en bäck fanns vid dess östra gräns och strax intill den hade järnvägen byggts ett par årtionden tidigare. Församlingen träffade då en överenskommelse med fideikommissarien på Svenstorp, baronen Gyllenkrok, om arrende av mark öster om järnvägen för en ny begravningsplats. Den kallas numera Håstads östra och är fortfarande i bruk. Arrendet var synnerligen gynnsamt för församlingen men avlöstes efter ca 100 år då lagen numera föreskriver att upplåtaren, dvs. församlingen eller samfälligheten, skall äga den mark som används som allmän begravningsplats. Under 1950-talet utfördes viss omläggning av kyrkogårdens gångsystem och de nuvarande häckarna planterades. Kyrkogården var då i det närmaste fullbelagd.
Håstads kyrkogårdar
Processionskorset är skapat och skänkt 1971 av orgelbyggaren Einar Olsson i Håstad. Läktarorgeln är en Hammarbergorgel från 1939 med tolv stämmor. Ljusbäraren från 1998 är tillverkad av Lars Svensson, Önnerup.
Altartavlan, från 1930, ”Jesus i Getsemane” är målad av konstnären Justus Lundegård, som bodde på Vadmöllan. Konstnären dog innan tavlan var helt färdig. Hans hustru och konstnären Alfred Hedlund från Norra Nöbbelöv färdigställde målningen.
Mattan vid dopaltaret, från 1965, ”Mina fötters lykta” är komponerad och vävd av Hillevi Nilsson Kjellhard, Tomelilla. Den var tidigare placerad framför altaret. Mattan vid altaret är komponerad och skapad 1982 av textilkonstnärinnan Judith Johansson, Knäred. Motivet kallas ”Aquatica”, livets vatten.
Kyrkklockan är en omgjuten storklocka som uppges väga 540 kg. Upptill finns vackra friser av upp- och nedåtgående akantusblad och mellan dem löper runt klockan den latinska inskriptionen ”Soli deo gloria in excelsis” (Gud allena ära i höjden). På klockan finns också två längre inskriptioner omgivna av Berain-beslag. Den ena ger en historisk upplysning ”Nuvarande biskop över Lunds stift doctor W Faxe, länshövding i detta län BM Stackelberg, prost och kyrkoherde i Hoby och Håstad Mag Chri Qviding, kyrkvärdar Nils Hellstät och Jöns Mårtensson. Omgjuten 1832 af E Lundqvist i Jönköping. Väger 3 Sk. 3 LI, 8 S. Förra klockan var gjuten anno 1749." På andra sidan av klockan finns Gudsnamnet Jahve med hebreiska bokstäver. Därunder finns en vers "När jag kallar med mitt ljud folket till Guds tempel skyndar eder då till Gud gifver god exempel tänker nu är Herrens dag görer bättring alla förrn domsklockans sista slag er skall hädan kalla." Längst ner står "Ifrån solens uppgång allt intill nedgången vare Herrens namn lofvad. ps 113 v3”.
Träskulpturerna, som beskrivits tidigare, över dopaltaret är från 1500-talet (har ursprungligen tillhört ett altarskåp), likaså det vackra dopfatet av mässing med bebådelsen i relief.
Ett par malmstakar från 1600-talet har också stått i den gamla kyrkan. Den främre ljuskronan skänktes ursprungligen till Tyska kyrkan i Malmö 1696. Den tillhörde sedan Caroli kyrka för att slutligen hamna i Håstad. Inskriptionen är på tyska och lyder ”Gott zu ehren, vudder Mallmoischen deutschen kirchen zierde hat Johan Lange von Landskroona diese Lichtercroone verehret A 1695”.
Inventarier från 1700-talet och framåt
Klenoder från 1500- och 1600-talet
Margareta som betyder ”pärlan” (av grekiskans margaron, pärla) har namnsdag den 20 juli. Greta, Margit, Margot, Märta etc. är kortformer av Margareta.
Från hennes dödsstund berättas att Gud som svar på hennes bön gav löfte om att barn, som föddes i hus helgat till hennes minne, inte skulle födas lama, blinda eller stumma. Därigenom betraktades hon som barnaföderskornas skyddshelgon. Dessutom var hon skyddshelgon för bönder och anropades vid åskväder, som en helvetisk drake ansågs åstadkomma. Med tanke på hennes seger över draken blev hon en kvinnlig motsvarighet till S:t Göran. En legend t o m identifierar henne med den prinsessa, som S:t Göran räddade från draken, varför hon i konsten gärna avbildas med en krona. Det kan dock även förklaras med att hon hör till ”virgines capitales” huvudjungfrurna. Dessutom räknas hon till de fjorton nödhjälparna.
Om S:ta Margareta berättas det att hon var enda dotter till den hedniske prästen Theodosius från Antiokia i Pisidien i Mindre Asien. Redan tidigt övergick hon till kristendomen under inflytande av sin amma. Vid femton års ålder blev hon bortrövad av en hövding vid namn Olibrius, som på kejsar Diokletianus uppdrag förföljde de kristna i Pisidien. Vid underrättelsen att hon var kristen gav han befallning om att hon skulle hängas och undergå tortyr med vassa gissel och järnkammar. Till hennes attribut hör därför en kam. Därefter kastades hon i fängelse, dit vatten och bröd smugglades till henne av hennes amma. Legenden berättar vidare, att djävulen en dag visade sig för henne i gestalten av en fruktansvärd drake, som hotade att sluka henne, men att hon med korsets tecken drev den på flykten. Enligt en version blev hon verkligen uppslukad av draken men räddad därigenom att korset i hennes hand växte till ett träd, som sprängde draken mitt itu. Slutligen omtalas att Olibrius först ska ha försökt bränna henne på bål och därefter försökt dränka henne med sammanbundna händer och fötter i ett kar med vatten, men att den helige Ande i en duvas skepnad ska ha befriat henne. Därav hör även duvan till hennes attribut. Till slut befallde hövdingen att hon skulle halshuggas med svärd, vilket skedde år 304.
Sankta Margareta av Antiokia är avbildad med en turban på huvudet och en drake på rygg vid vänstra foten. Vad hon hållit i vänstra handen är ovisst, eftersom dess emblem är borta, men i sin bok ”Skånes konsthistoria för medeltiden” anger CG Brunius att det kan vara ett spjut. Det kan också tänkas ha varit en korsstav eftersom hon, enligt legenden, dödade en drake med en sådan. En tredje tolkning är att det kan vara ett svärd med tanke på att det är hennes dödsvapen.
Katarina, som betyder ”den rena” (av grekiska katharos, ren, obefläckad) har sin namnsdag den 25 november. Karin är medeltidssvensk kortform av Katarina. Det kan tilläggas, att Katarina anses vara folkvisans ”Liten Karin”.
S:ta Katarina betraktades som skyddshelgon för mjölnare, vagnmakare och spinnerskor - med tanke på hjulen, för lärare och filosofer - hänsyftande på disputationen med de femtio lärde, för frisörer - med hänseende till knivarna i hjulen, samt boktryckare, garvare och jungfrur - jfr nedan betydelsen av hennes namn. Hon åkallades vid migrän (halshuggen) och vid sjukdomar på tungan. Hon anropades av barnaföderskor för mjölk med anledning av vad som berättas från hennes död, att det ur såret efter svärdshugget rann mjölk i stället för blod. Till henne bad man även för att återfinna drunknade. Om man kastade ett hjul från en staty av henne i vattnet, sades det sjunka på just det ställe, där den drunknade låg.
Sankta Katarina av Alexandria ses med krona på huvudet, en uppslagen bok i vänster hand och ett svärd i höger hand samt ett sönderslaget hjul vid fötterna.
S:ta Katarina, som enligt legenden var dotter till den egyptiske konungen Costus, skildras som en skön och mycket vis jungfru. När kejsar Maxentius beordrade invånarna i Alexandria och trakten däromkring att offra åt de hedniska gudarna och hotade att själv straffa de kristna vid en vägran därav, trädde hon - endast arton år - djärvt fram inför kejsaren och bekände sin kristna tro. Imponerad av hennes mod och vishet samlade kejsaren femtio av Egyptens kunnigaste filosofer, som skulle disputera med henne för att överbevisa henne om den kristna lärans enfald. Därvid försvarade hon den kristna tron så tappert att de lärda blev svarslösa. Förgrymmad över hennes framgång gav kejsaren befallning om att alla filosoferna skulle brännas på bål. Förtvivlade över sitt grymma öde blev de tröstade av S:ta Katarina, de undervisades i den kristna tron och blev döpta. Legenden omtalar därefter, att kejsaren tänkte upphöja henne till den förnämsta i riket, näst efter kejsarinnan, och låta henne tillbedjas vid en staty, som skulle resas till hennes ära.
Men S:ta Katarina lyckades förhindra detta genom sin bekännelse, att hon var Kristi brud och att ingenting kunde skilja henne från honom. I sin vrede över hennes ståndaktiga tro lät Maxentius gissla henne och sätta henne i fängsligt förvar, varpå han befallde, att hon skulle marteras av fyra med vassa knivar och spikar försedda hjul till dess hennes kropp slitits sönder. Men vid S:ta Katarinas bön om hjälp avvärjdes detta av en ängel, som slog sönder hjulen, varefter hon avrättades med svärd. Till hennes attribut räknas därför ett hjul, oftast sönderbrutet, och ett svärd, hennes dödsredskap. Dessutom avbildas hon ibland med en passare, som uttryck för sin vishet, en krona, en bok eller en ring. Det senare som tecken på sin förmälning med Kristus. Under hennes fötter skymtar man även en gestalt med krona, vilken antages vara kejsar Maxentius. Hennes dödsår sätts till år 306 eller 307. Vid sin död, berättas det, bars hon av änglar till berget Sinai, där hon jordades med stor ära. Det berömda klostret på berget Sinai är uppkallat efter henne.
Dorotea, som betyder ”Guds gåva” (grekiska av doris, gåva och Theos, Gud) har sin namnsdag den 6 februari.
På S:ta Doroteas bön gav gossen korgen åt Theophilus, som lät omvända och döpa sig. Till följd härav led han senare själv martyrdöden. S:ta Dorotea betraktades som trädgårdsmästarnas och blomsterodlarnas skyddshelgon och anropades av nygifta och barnaföderskor. Hon åkallades vid falska anklagelser, vid fattigdom och dödsnöd.
Sankta Dorotea tillhör ”virgines capitales”, huvudjungfrurna, och de fjorton nödhjälparna. Hon ses avbildad med en rund grepkorg på fot i vänster hand samt en uppslagen bok i höger. Om S:ta Dorotea berättas det, att hon var dotter till en senator i Kappadocien i Mindre Asien. Under den diokletianska förföljelsen mot de kristna blev hon fängslad, ställd inför rätta och halshuggen med svärd omkring år 304. Svärdet har därför blivit ett av de attribut, som hon avbildas med i den kristna konsten, där hon framställs som en ung kvinna med en krona eller krans av rosor på huvudet.
Till S:ta Doroteas attribut hör också en korg med rosor och äpplen och en rosenkvist. Sin förklaring får detta i legenden, som berättar, att när hon fördes till avrättningsplatsen bad den kejserliga advokaten Theophilus henne hånfullt, att hon skulle sända honom en korg med frukter och rosor som ett tecken på att hon kommit till sitt så beprisade paradis. Detta lovade hon att göra. Därpå böjde hon knä för att få det dödande svärdshugget. I det ögonblicket visade sig en gosse (identifierad som Jesusbarnet), iklädd en purpurfärgad mantel och prydd med stjärnor i håret. Han hade en korg med rosor och tre äpplen, trots att det var mitt i vintern.
Den svenska namnformen till Barbara, som betyder ”främling”, ”utlänning” (jfr barbar) är Barbro. Namnsdag den 4 december.
S:ta Barbaras vanligaste attribut är ett torn, oftast försett med tre fönster. Stundom har hon också sitt dödsvapen, ett svärd, i handen eller en kalk. Det senare med anledning av att hon enligt legenden ska ha mottagit nattvarden av en ängel från himlen. Hon betraktas som de döendes skyddshelgon. På grund av hennes attribut, tornet, som har viss likhet med ett försvarstorn, är hon beskyddare för artilleriet och dem som hanterar krut och kulor. Att hon är skyddshelgon för artilleriet kan också ha sin förklaring i blixten, som dödade hennes far. Artilleriet och blixten har ju vissa likheter. Hon anropades vid oväder och fara för blixtnedslag och med anledning av att man vid svåra åskväder brukade ringa i kyrkklockorna, ansågs hon vara skyddshelgon även för klockgjutarna. Därtill är hon beskyddarinna för torn, fästningar, vapensmeder, kanongjutare, arkitekter, byggnadsarbetare, murare, timmermän, fångar m fl.
Medan fadern var ute på en resa, inredde S:ta Barbara sina rum till kristen interiör. På tornet, som ursprungligen hade två fönster, lät hon göra ett fönster till, som en symbol för den heliga Treenigheten. Vid hemkomsten blev fadern så ursinnig över hennes tilltag, att han misshandlade henne. Men om natten, berättar legenden, kom Kristus till S:ta Barbara och helade hennes sår. Då hon trots all påtryckning från faderns sida framhärdade i sin kristna tro, anklagade han henne till slut för de hedniska myndigheterna, som dömde henne till döden. Hon led martyrdöden år 303 eller 306. Det var fadern själv som verkställde dödsdomen genom att halshugga henne med ett svärd. Strax därefter träffades han själv av en blixt, som brände honom till döds, så att inte ens hans aska fanns kvar.
Sankta Barbara är avbildad med ett fyrkantigt torn med rundbågig dörr vid sin vänstra sida, en bok i högra handen samt en krona på huvudet.
Det berättas enligt legenden, att hon var dotter till en rik och förnäm hedning vid namn Dioscurus i Nicomedia i Bitynien i Mindre Asien. Mot hans vilja intresserade hon sig för kristendomen och kom i kontakt med biskop Origenes av Alexandria, som sände en diakon för att undervisa henne i den kristna läran. I hemlighet lät hon döpa sig. Fadern, som var rasande över att hon avfallit från de gamla gudarna, försökte först hindra henne i hennes kristna tro genom att skaffa henne rika och förnäma friare. Men hon förblev orubblig i sin kristna tro och vägrade gifta sig med en hedning. Till slut spärrade fadern in henne i slottstornet.
Jungfru Maria, Himladrottningen, bär en gyllene krona och står i en halvmåne. Hon har Jesusbarnet på sin vänstra arm. En tolkning är att barnet har ett äpple i handen. Det skulle symbolisera frälsningen genom den andre Adam. CG Brunius menar att föremålet i barnets hand föreställer ett klot, världsalltet. Det skulle symbolisera Kristi herravälde över allt skapat.
De fyra kvinnliga helgonen är S:ta Barbara, S:ta Dorotea, S:ta Katarina och S:ta Margareta. De kallas i den kristna medeltida konsten för ”virgines capitales”, huvudjungfrurna.
Elektrisk belysning installerades 1951, fem år senare, 1956, restaurerades kyrkan under överinseende av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe i Lund. Dopaltaret uppfördes och kyrkan erhöll nya bänkar och delvis nytt golv. Samtidigt ersattes en stor gammal järnspis med elektriska element.
Kyrkan uppfördes på 1200-talet i nygotisk stil med långhus och ett lägre och smalare kor. Tornet tillkom under senare delen av medeltiden. Under medeltiden hade kyrkan en ingång åt söder. Vid restaureringen av kyrkan knackades resterna av denna fram och kan ses på utsidan av muren. Antagligen stod kyrkan ganska orörd fram till 1861, då den ombyggdes efter ritningar av CG Brunius i Lund. Då tillkom de kraftiga korsarmarna och ett nytt korparti. Invändigt fick kyrkan ett gipsat tunnvalv av trä, som förstördes vid en brand 1911. Lyckligtvis skadades inget annat i kyrkan. Valvet ersattes av innertaket av trä.