I kyrkan runt om i världen inleds den sista veckan i passionstiden med Palmsöndagen. Veckan, från denna söndag och fram till och med påskaftonen, har lite olika namn beroende på i vilken del av kristenheten vi befinner oss. I östlig ortodox tradition kallas dessa dagar Stora veckan medan romerska katoliker ofta benämner den som Heliga veckan. I vår svenskkyrkliga tradition känner vi den som Stilla veckan. Oavsett benämning finns lidande och offer med som centrala beståndsdelar. Det kan tyckas märkligt att sådana saker som mer eller mindre direkt för tankarna till kroppsliga bestraffningsmetoder, prygel och blodsutgjutelse, ramas in med benämningar som stor, stilla eller helig. Men bakom lidandet, Jesu lidande, är det i själva verket något annat som gör veckan fram till påsk stor, helig och stilla, nämligen den omätbara kärlek som är beredd att genomgå lidandet. Jesus accepterar fullt ut konsekvenserna av den roll han i sin egenskap av Guds Son har tilldelats: messias, den smorde, den som likt en kung eller drottning har att ombesörja rikets människor deras välbefinnande. Riket, som Guds Son kommer med åt oss, är dock inte av denna världen. Nej, det är ett rike där härskaren är beredd att själv ta på sig prygel och död, som en protest mot all den ondska som människorna i alla tider låtit sig bli verktyg för. Det är ett rike där härskaren själv, en gång för alla på korset, rensat ut ondskan för den som med sann ånger för sina missgärningar vill gå in i det riket och befriar var och en som ber om det från skuld. Det är ett rike där gemenskapen hos Gud blir fullkomlig; full av trygghet, befriad från rädsla och renad från synd. Vägen för oss till det riket har en omätlig, en stilla tålmodig och en utifrån gränsöverskridande drivkraft. Den drivkraften är Guds kärlek till var och en av oss människor, vad vi än ställt till med, hur våra liv än blivit.
Hur tumultartat som det stundtals och allt mer tilltagande än kom att bli under Jesu dagar fram till hans korsfästelse, finns ändå något kännetecknande för veckans benämningar när vi med hjälp av evangelisten Matteus föreställer oss Jesu intåg i Jerusalem. Det är en stor vecka och Matteus påminner om det genom profetorden från Gamla testamentet: Se, din konung kommer till dig. Hans rike är, som redan nämnts, inte av denna världen. Det är en stilla vecka: vår konung kommer till oss ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Det är en helig vecka: Matteus berättar att Jesus, vår konung, kommer inte i vilket namn som helst: Välsignad är han som kommer Herrens namn.
/Komminister Jonas Fredholm