Hem till Lundby

Vad tänker du på om jag säger Gud?

Annika Larsson ser upp i taket, tänker ett ögonblick innan hon svarar kort och koncist:

– Jag tänker på omsorg, kärlek, ramar.

Det sägs ibland att den gudsbild vi har som vuxna avgörs av vår relation till pappa när vi var barn. Annika berättar:

– Hemma, när jag var barn, brukade pappa be aftonbön och vi pratade mycket om Gud. Men inte om de andra dimensionerna av tron, inte så mycket om Jesus.

Så vad tänker du om jag säger Jesus?

– Då tänker jag på kärlek. Jesus får mig att se mina möjligheter och mina svagheter.

Den 1 september tillträdde Annika Larsson som kyrkoherde i Lundby församling. Hon kommer då hem för tredje gången. Närmast från Borås pastorat. Men också från Älvsborgs församling tvärs över älven och från Björlanda.

Annika är född i Lundby. Som fyraåring gick hon i Toleredskyrkans söndagsskola innan familjen flyttade till Björlanda.

Trots en barndom präglad av kristen tro, tog det tid för Annika Larsson att finna sin personliga tro.

– Den kom egentligen först när jag var medlem i Kyrkans unga efter konfirmationen. Man kan säga att min tro växte fram. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan Jesus. Han går med mig varje dag.

Tron ledde till ett beslut att bli diakon och till ett stipendium som tog henne till Jerusalem och till Tanzania.

– I Tanzania undervisade jag i kristendomskunskap på engelska. I klassen satt en flicka, resten var pojkar.

Det var en annan värld där ungdomarna hade svårt att förstå att ingen hemgift skulle betalas ut när Annika gifte sig. ”Men då är du ju inget värd”.

– Så annorlunda kan det vara.

– I Tanzania började jag också fundera över och ifrågasätta om jag verkligen skulle bli diakon. Jag sa till Gud, vad vill du med mig?

Annika skrev hem till sina föräldrar:

– ”Tacka nej till diakonutbildningen på Bräcke och hitta ett jobb åt mig”.

Första hemkomsten

Det blev ett år som församlingsassistent med ungdomsarbete i Lundby församling. Så kom Annika Larsson hem till Lundby första gången.

När hon sedan började plugga teologi var det med avsikt att bli lärare i religionskunskap och matematik.

– Men det var så roligt att läsa teologi att det inte blev något av med matematiken.

Andra hemkomsten

Istället mognade tankarna på att bli präst till ett beslut. Detta ledde till att Annika Larsson kom hem till Lundby för andra gången, när hon gjorde sin första praktik som blivande präst i Lundby nya kyrka. Det var på Alf Österströms tid som kyrkoherde.

– Alf lät mig gå fram till altaret och leda församlingen i Fader vår. Mina ben skakade.

– Det var också Alf Österström som stöttade mig när jag skulle upp och träffa biskop Bertil Gärtner.

På den tiden accepterades inga kvinnliga präster i Annikas hemförsamling Björlanda och att som kvinnlig teologistudent och prästkandidat gå upp till Bertil Gärtner var inte alldeles enkelt. Biskop Gärtner var Sveriges ledande kvinnoprästmotståndare som konsekvent vägrade prästviga kvinnor. Men Annika minns att han höll isär sak och person.

– Jag hade tre goda samtal med Gärtner. Han hade ju sin uppfattning om att bara män kan bli präster och konstaterade att vi var oense i den frågan. Sedan pratade vi om mycket annat.

– Till sist, när jag behövde en rekommendation för att få börja på pastoralinstitutet, skrev Gärtner att andra bedömt mig som lämplig.

I juni 1989 var det dags för prästvigning i Göteborgs domkyrka.

– Biskop Bertil Gärtner vigde de manliga kandidaterna klockan 11, medan de kvinnliga kandidaterna fick vänta till klockan 15.

– Då vigdes vi av biskop emeritus Karl-Gunnar Grape från Skara.

– Kyrkan var fullsatt, minns Annika Larsson.

Första uppdraget som nybliven präst var som pastorsadjunkt i Örgryte och därefter bar det av till Bergsjön. Sedan följde en tid i Oscar Fredrik innan biskop Gärtners efterträdare, biskop Lars Eckerdal, bad henne bli hans adjunkt.

– Som biskopens adjunkt hade jag bland annat hand om de hundra blivande prästerna.

När Älvsborgs församling behövde en vikarierande kyrkoherde erbjöd Annika sig själv. Hon fick tjänsten och stannade kvar och blev kontraktsprost av bara farten.

2015 började Annika Larsson som chef inom Borås pastorat med uppgiften att leda kyrkans arbete ute i samhället. Det innebar ett övergripande ansvar för kontakterna med högskolan, kriminalvården och samtalsmottagningen bland annat, men också för kyrkans interna och externa kommunikation.

Tredje hemkomsten

Nu, när Annika Larsson kommer hem till Lundby för tredje gången, ser hon sig om i sitt nya arbetsrum och säger:

– Tänk nu sitter jag i Alf Österströms rum.

Visst lockade Lundby, men också uppdraget som kyrkoherde.

– Att vara kyrkoherde är att finna möjligheter i samarbete med andra. Som kyrkoherde har man större möjligheter än som mellanchef.

Annika Larsson betonar att hon vill leda genom att samarbeta, men hon är inte främmande för att ledarskap kan kräva mer.

– Ibland krävs att kyrkoherden bestämmer.

Med sig hem till Lundby har hon en ovanligt bred och djup erfarenhet av att arbeta centralt i stiftet, av att vara kyrkoherde och kontraktsprost och av utåtriktat arbete i samhället.

Det kommer hon att ha god nytta av. Lundby är en församling med stark inflyttning, stora sociala skillnader, en stor andel boende med rötter i andra delar av världen, snabba förändringar och den alltmer akuta frågan om vilken roll kyrkan ska spela i samhället.

"Jag älskar att predika och leda gudstjänster"

Allt detta är viktiga utmaningar för Annika Larsson i hennes nya roll som kyrkoherde i Lundby församling, men hon betonar att hon är präst för att det är så roligt att få berätta om Jesus:

– Jag älskar att predika och leda gudstjänster. Det är svårt att hinna med det som kyrkoherde, men mitt riktmärke är att leda åtminstone en gudstjänst i månaden här i Lundby.

Det första Annika Larsson får ta itu med som kyrkoherde är rekryteringar, lönerevisioner och budgeten. Det kan beskrivas som att komma ner på jorden med en skräll. Men hon vill så mycket mer:

– Jag vill att Lundby församling skall bli en mötesplats med djup och kvalitet. Jag tycker att det stirras för mycket på statistik överlag inom Svenska kyrkan – antalet kyrkobesökare och så. Jag vill att vi är med i olika nätverk, att vi är en aktiv samtalspartner i samhället och att vi tillsammans är Jesu efterföljare.

– Budskapet är detsamma som förr, men det kan behöva kläs i nya ord och man kan behöva anpassa kyrkorummet till vår tid. Att man känner igen sig i kyrkan är inte det som bär. Det är mötet med Jesus som bär och kyrkan ska inte vara ett museum.

GERT GELOTTE

Vad säger du om jag säger ...

Synd och skuld?
– Synd är när jag gör fel, när det inte blir som jag tänkt och det händer ofta. Synd kan förlåtas, men man bör helst inte göra om det.

Frälsning?
– Frälsning är att få börja på nytt. Det behöver jag påminnas om varje dag. Jag älskar långfredagen – eftersom jag vet att det kommer en påskdag.

Uppståndelsen?
– Om Gud har skapat allt så är det väl ”a piece of cake” att uppväcka döda. Vi trodde det var kört för Jesus, men Gud väntade bara över helgen.

Evigt liv?
– Det är gemenskap med Gud utanför tid och rum.

Tro?
– Gud har skapat allt och vandrar med mig varje dag. Tro är att sätta sin tillit till Gud.

Kyrkan?
– Kyrkan är inte en plats eller ett rum. Kyrkan är gemenskap med andra. Kyrkan består av människor som tror.

Annikas favoritbibelord

”Vi älskar därför att han har älskat oss först”
(1:a Johannesbrevet 4:19)

När Annika inte är i tjänst

– Jag har min familj och trädgård. Jag spelar golf, fast inte så mycket. Jag läser, jag tycker om att resa och jag sitter gärna på min altan och bara är.