Text Lukas 16: 1-13
Om förvaltaren som förskingrar och sedan hjälper människor som står i skuld till hans arbetsgivare.
Uppfostring verkar inte vara Jesu starka sida. Förvaltarens lösning på sitt problem låter ju i våra öron som om han skaffar sig fördelar återigen på ägarens bekostnad. Är det verkligen ok?
Ska man verkligen handskas så med pengar? Förskingring är tyvärr alldeles för aktuellt – det kunde ha stått i tidningen idag. Men beröm brukar inte förskingrare få. Vad menar Jesus? Vad är poängen?
Det finns dessutom klara likheter mellan förvaltaren i den här liknelsen ur Lukas med den liknelse som kommer precis innan – om den förlorade sonen. De har båda misslyckats och förstört egendom och blir sedan prisade för det de gör efteråt. Vad är poängen?
Det är inte moralpredikan trots att man kan tänka att det kunde behövas. Inte heller ekonomiska tips.
Men ändå tänker jag att det är tid att säga något om ekonomi trots allt. Bakgrunden till berättelsen är att förvaltaren var ungefär som en arrendator i Sverige. Han skulle se till att de egendomar han förvaltade gav god avkastning och poängen var att både ägaren och han skulle tjäna på det.
Men vad jag kan förstå av berättelsen så tjänar ingen av dem på lösningen rent ekonomiskt, men ägaren får tillbaka en del av sin egendom.
Temat för idag är goda förvaltare. Amos i GT skräder inte orden. Han är sträng. Det är solidaritet som gäller, inte egen vinning och inte att sko sig på någon annans bekostnad. Profeten Amos skulle vara precis lika rasande idag över alla människor som går under därför att någon vill tjäna pengar, skaffa sig mer makt och rikedom. Fattiga i Indien som säljer sin njure för att någon som är rik är beredd att betala, människor som blir tvingade överbord till en säker död för att flyktingsmugglarna inte ska bli avslöjade, människor som dör både på Malmös gator och i Syrien för att någon vill ha makt eller behålla makt.
Jag glömmer aldrig en reklamskylt som satt på spårvagnarna i Göteborg för 30 år sedan "vad var det för fel på solidaritet?". Det var fackföreningsrörelsen som stod för de skyltarna. Det är långt ifrån den Sverige vi har idag. Vart har ömsesidigheten tagit vägen som samhällsidé? Ansvaret för det gemensamma samhället? Har vi hamnat i ett förakt för svagheten? Därmed i förakt för en del av oss själva, för dem av oss som för ögonblicket är i behov av stöd. Som tar sig uttryck i sjukförsäkringssystemets strukturer, barnfattigdom i vårt eget land och vårt bemötande av unga människor som flytt hit.
Profeten Amos ord går rätt in i vårt samhälle.
Det är lätt att hålla förskingraren på avstånd – de flesta av oss har inte förskingrat stora summor pengar. Men om det inte bara handlar om pengar utan om allt, om hela vårt liv. Då står jag i förskingrarnas led – vem av oss har inte misshandlat sin hälsa, tappat bort en relation som var livgivande, misstrott den egna talangen/gåvan och grävt ner den, som förälder kan jag också ställa frågan om vad jag gjort.
I evangeliet är skillnaden inte så stor mellan förvaltaren och ägaren, den markeras inte. Ingen slår sig för bröstet. I Guds ekonomi är det ingen skillnad alls.
Förvaltaren är smart – han ser till att skaffa sig vänner. Han tänker att hans misslyckande inte måste bli andras, han kan faktiskt göra något för någon annan mitt i sitt misslyckande. Han väljer generositeten framför missunnsamheten, hoppet framför bitterheten, risken framför rädslan, utgivandet framför snålheten.
Där finns något mitt i eländet.
Förvaltaren har också ett perspektiv på sitt liv mitt i misslyckandet, det tar inte slut trots att hans liv inte blev som han tänkt och planerat.
Vår tid handlar mycket om att leva i nuet och söka upplevelser. Det ligger mycket i att nuet är det enda vi kan ta emot, men ett liv utan perspektiv både bakåt och framåt leder till fördumning, otacksamhet och vilsenhet.
Evangeliet utmanar oss idag som församling, samhälle och människor – hur kan vi se nyktert, ärligt och konstruktivt på historien, också vår egen? Hur kan vi lära oss något av det som hänt? Poängen är att Jesus inte har förlorat hoppet om oss. Vi kan lära oss något av det förflutna och ställa frågan: Vad gynnar troheten? Vad skapar generositet, öppenhet, hopp?
Trohet kan lätt bli något stillastående som bara handlar om att bevara traditioner och skydda ordningar. Men i Guds ekonomi handlar det knappast om att konservera ordningar, utan om liv. Det är barmhärtigheten, sanningen, ömsesidigheten och kärleken vi ska leva i trohet mot.
Gud tror oss om att vara skapande i vår trohet. När det handlar om att förlåta, leva i tillit och vara trogen så behövs fantasin, det går inte att mekaniskt upprepa samma saker och handlingar.
Om vi tänker efter så talade Jesus i ett samhälle där det fanns slavar och herrar, kvinnor hade ingen egen röst bland annat.
Vi välsignar dem som med sina liv har stridit för ett mer människovärdigt samhälle och att slaveriet har upphört, att ojämlikheten minskar.
Gud vill att vi ska vara skapande, Gud tror att vi kan vara fantasirika och uppfinna nya sätt att leva i trohet.
Vi uppmanas att vara uthålliga i vår kärlek, oförtrutna i vårt hopp, idoga i vår barmhärtighet.
Det är lätt att bli förlamad av vår tids prestationskrav, och av alla stora saker i världen som behöver ändras. Men det viktiga är inte att göra allt utan att göra något. Tro inte dem som säger att du ingenting kan göra, du kan göra något, bara inte allt.
Guds perspektiv är kärlek – inte prestation.
Guds ekonomi handlar inte om vinst och att skaffa sig fördelar utan den handlar om nåd. Jesus är inte ute efter att uppfostra oss utan att ge oss förlåtelse, ovillkorlig förlåtelse för att vi ska kunna gå upprätta.
Vi får ställa oss i Guds ljus, det kan göra ont att se sig själv, men är du och jag kloka så vänder vi oss mot det. För Guds ansikte lyser över oss – det är vår styrka. Amen.
Vänliga hälsningar
Lotta Miller
Präst