Planen var att Kristina Klingberg skulle bli musiklärare. Men när musiken blev mer prestation än passion behövde hon sadla om.
– Jag satt och scrollade högskoleutbildningar och fastnade för socionom. Jag visste att jag var bra på att jobba med människor. Och när jag valde att inte gå vidare med musiken så ville jag fokusera på vad jag kan göra för andra människor, berättar Kristina.
Efter socionomutbildningen arbetade Kristina för en kvinnojour och sedan inom socialtjänsten. Arbetsuppgifterna började ganska snart att skava för henne.
– Jag hamnade i situationer när det blev svårt att fatta vissa beslut och jag längtade bort från myndighetsutövning och fyrkantighet till att få arbeta utifrån mina kristna värderingar.
Den existentiella ohälsan - en stor utmaning
När Eslövs pastorat annonserade efter en socionom sökte och fick Kristina den tjänsten. Under anställningen djupnade tankarna om diakonutbildning och processen med att bli diakon påbörjades.
– Jag kände till Mariakyrkan i Malmö och deras diakonala arbete så jag ville göra min praktik där. Jag trivdes så bra och sedan ett år tillbaka har jag en tjänst i Malmö där jag tillsammans med en präst ansvarar för kontakten med gymnasieskolorna.
Det är ett stort ansvarsområde som gymnasieprästen och den blivande dito diakonen har. I Malmö finns 39 gymnasieskolor och eleverna representerar många olika religioner och traditioner.
– Arbetsuppgifterna består bland annat av själavårdssamtal, skolbesök, krisarbete och samverkan. Vid besöken i klasserna pratar vi bland annat om livet, sexualitet, vetenskap och tro. Det blir ofta väldigt bra samtal och vi får både roliga och kloka frågor. Den ökade existentiella ohälsan är en stor utmaning. Ungdomar har stor press på sig i skolan och i sociala medier, många känner sig inte sedda.
Samverkan för allas bästa
Kristina säger att hon vill att Svenska kyrkan ska vara en självklar aktör i samhället att samverka med i så väl samhällsfrågor som individuella livssituationer.
-Jag tror att det mesta blir bättre när vi samarbetar. I Malmö finns det mycket kompetens och många sakkunniga personer inom och utanför kyrkan. När vi ser ett behov behöver vi samverka för att komma fram till det bästa sättet att försöka möta behovet, genom att göra så är vi inte 20 olika aktörer som försöker göra samma sak.
De diakonala utmaningarna är sammankopplade med samhällets och kyrkans utmaningar i stort, anser Kristina.
– Den ekonomiska situationen som råder idag påverkar många. Jag träffar heltidsarbetande som inte kan betala räkningarna och som har svårt att få inkomsten att räcka till mat för barnen. Det skapar inte bara en kris där basala behov är svåra att mätta utan även en existentiell kris. Svenska kyrkan ska och kan inte ta över kommunens ansvar att se till så att människor når en skälig levnadsstandard. Men vi försöker täcka upp när det ansvaret brister.
Svenska kyrkans uppdrag är att bland annat vara en profetisk röst och visa på det som inte fungerar för att människor ska få ett bättre liv. Kristina menar att kyrkan kan göra det genom att träffa de människor som drabbas svårast.
– Jag tror att Svenska kyrkan behöver arbeta ännu mer utanför kyrkobyggnaderna. Genom att vara där människorna är kan vi bättre lyssna in behov och bli en mer självklar samverkansaktör för andra. Kyrkan borde även bli bättre på att visa vad vi är och faktiskt gör, för det är ju så mycket och något jag känner mig stolt över!
