Universitetsprästen finns för alla

– När vi lämnar våra sammanhang och kliver ut från församlingshemmen får vi ett förtroende. Jag är av åsikten att vi ska släppa kyrkans personal fri - så får vi se vad som händer, säger Maria Bergius.

Hon är universitetspräst i Malmö och talar sig varm om arbetet som sker när man inte är i den miljön man brukar. Att institutionsprästerna har en alldeles egen position, med handlingsfrihet och möjlighet till spontana oväntade möten, att fånga upp människor just när det behövs.

– Vi som arbetar på sjukhus, i fängelser och bland studenter tjänstgör ju inte på vår egen mark; vi är fria missionärer. Våra möten bygger på ögonblick, flyktighet. Vi följer inte alltid upp eller etablerar grupper och ser sällan frukten av vårt arbete. Men jag tror så att säga på att lita till andens vind, att låta henne härja fritt. Jag menar att vi ska ha tillit till vårt arbete även om vi inte ser vad som händer sedan. Något händer ju i möten oavsett om du får kvitto på det eller inte, säger Maria.

På universitetet i Malmö har Maria ytterligare två kollegor som ingår i Universitetskyrkan: en präst från Svenska kyrkan och en pastor från Equmeniakyrkan. De rör sig så mycket de kan ute bland studenterna, ordnar samtalskvällar, håller andakter, bjuder på kaffe på måndagarna och är en aktiv del av universitetskroppen.

Många studenter vill prata
En stor del av tiden går åt till enskilda samtal med studenter. Studenterna som vill prata kommer huvudsakligen inte med religiösa funderingar.

– Vi genomför många samtal. Det är lite olika tryck olika perioder och vi registrerar ju inte samtalen så jag har ingen exakt siffra men tror det kan ha rört sig om runt hundra samtal per år för var och en av oss förra året. De handlar nästan uteslutande om relationer, om självbild och självkänsla. En stor del om psykisk ohälsa och oro för framtiden. ”Duger jag?” är sådant som återkommer hela tiden. Alla dessa frågor är existentiella och snuddar därmed vid det religiösa även om det inte är det de kommer för att prata om. Mycket handlar det om att vi är kloka lite äldre vuxna som coachar dem i hur det är att vara vuxen.

Universitetsprästerna rör sig en stor del av tiden ute bland studenterna och fångar upp dem där. De har mycket samtalstid till sitt förfogande och har även tider på drop-in.

– Vi är lätta att komma i kontakt med, är inte kopplade till skolan, vi för inga anteckningar och så har vi tystnadsplikt. Dessutom är Universitetskyrkan etablerat och Svenska kyrkan ses som ”ofarliga”, inte så ärkekristna. Det ger oss en fot in som en del andra samfund inte har och vi kan tala för de andra.

Studenterna är förstås av alla slag, kristna, ateister och en massa andra religionstillhörigheter. Och alla är lika välkomna på samtal. Universitetskyrkan fungerar som ett paraply för alla. Det finns ett gemensamt bönerum mitt i biblioteket där både biblar och koraner finns att tillgå. Och de har ett bra samarbete med den muslimska studentorganisationen Alhambra.

Religiös expert i sekulär miljö
– Vi är röster för de utsatta eller för dem som kanske anses som konstiga på grund av sin religion. Jag fungerar som en religiös ”expert” där den sekulära miljön inte förstår en religiös världsbild. Det kan till exempel handla om att man inte vet hur man ska agera när en kvinna är helt beslöjad, ska tenta och måste legitimera sig. Eller när sjundedagsadventister inte kan tenta på en lördag. Då uppstår problem på grund av att man är rädd för att kränka eller bara har beröringsskräck med religion. Ofta handlar det ju bara om att fråga personen hur man kan lösa det, säger Maria.

Universitetskyrkan ingår som en naturlig del av universitetsaktörerna och har en kontorsplats på samma plats som övrig elevhälsa. De deltar i de studiesociala nätverksmötena och är en resurs som andra för studenterna.

Är det ni gör mission?
– Vi är utsända från kyrkan i en icke-kyrklig miljö. Med våra kragar, titlar och positioner pekar det vi gör på en större verklighet. Men vår avsikt är ju inte att pracka på folk vår tro. Universitetet är och ska vara konfessionslös. Men bara det att vi finns där för alla och att man ser att här kan man träffa en avspänd och rolig präst har ju betydelse i mötena, säger Maria Bergius.
andrea.kollmann@svenskakyrkan.se