Damen vilade i sjukhussängen med slutna ögon. Sonen satt i en fåtölj och läste en tidning. Undersköterskan satt i en annan fåtölj och vakade över damen och hennes andning. Ibland reste sonen sig och gick fram till sängen. Ömt smekte han damens kind och sa: ”Jag är här mor. Jag lämnar dig inte.” Så återvände han till fåtöljen.
Damen andades ut tungt och tycktes vänta några sekunder varpå hon ljudligt andades in. Sekunderna mellan utandning och inandning blev allt längre. När hon dog gjorde hon det med en utandning som aldrig följdes av en inandning.
Detta kunde ha varit en berättelse från min tid då jag arbetade som extra vak på sjukhuset. Men jag har tänkt på några minnen och konstruerat rummet, damen, sonen och undersköterskan. Jag tror att många kan känna igen sig i bilden.
Allhelgonatid – en tid för minnen
I rummet är alla ensamma. Damen ligger ensam inför döden, sonen i fåtöljen sitter ensam med sin oro, sina minnen och sin sorg. Undersköterskan sitter ensam med sitt ansvar. ”När du går över floden går du ensam” sjöng Pelle Karlsson 1977.
I allhelgonatid kan vi samlas på begravningsplatser och i kyrkan. Kanske sitter sonen, som tidigare satt i en sjukhusfåtölj, i en kyrkbänk med syskonen och minns sin mor, medan ljusen tänds och musiken fyller rummet. Vi kan besöka våra anhörigas gravar och göra dem vackra, för deras skull som vi älskade och minns.
På många kyrkogårdar finns personal och ideella på plats med varm dryck och varma hjärtan, för samtal och lyssnande. Minnena av våra älskade behöver berättas och vi lyssnar tillsammans. Kyrkans uppgift är att säga emot upplevelsen av ensamheten. Det är naturligt att känna sig ensam i sin sorg och inför sin död, men kyrkan proklamerar: ”Du är inte ensam!”
Vi behöver inte vara ensamma
Jesus säger i Johannes evangelium kapitel 14 ”Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”. Det verkar inte som om vi behöver gå ensamma över floden. En hand sträcks från andra sidan och rösten kallar inbjudande. Inte heller i sorgen behöver vi vara ensamma. Vi stödjer varandra och Kristus finns mitt ibland oss.
Jag älskar ”Vänskapens ikon” där Jesus lägger sin arm om abba Minas axlar. Han lägger sina armar om mina axlar också fast jag inte ser och oftast inte känner det. Vi är alla små inför livets möte med det oändliga. Men vi behöver inte vara ensamma. Sjukhuskyrkan finns tillgänglig och i församlingen är alla välkomna, var och en med sin oro.
Vi går längs med floden tillsammans, och en dag passerar vi över bron i en helig gemenskap.
/Johan Tyrberg, biskop