Vi har kommit till slutet av biskopsvisitationen i Luggude-Åsbo kontrakt. Sedan i måndags har jag tillsammans med mina medarbetare från Lund rest runt i kontraktet. Vi har besökt församlingar och mött människor på olika ställen och i olika sammanhang. Det är viktigt för en biskop att lämna Lund och ta sig ut i stiftet. Jag har varit i denna kyrka tidigare, på besök, men inte på visitation. Under en visitation får jag titta noggrant, jag får lyssna och föra samtal och uppleva att kyrkan är kyrka. Kyrkan är en, men framträder på många olika sätt, för att människor är olika. I varje församling har jag fått träffa medarbetare som presenterat på vilket sätt vi är kyrka just här.
I Örkelljunga finns en församling som lever i samklang med andra kristna samfund. Både ungdomsarbetet och närradion har starka ställningar. Det internationella arbetet har lett fram till att det nu finns en vänförsamling i Tanzania. Tanzania är långt bort, men vi befinner oss ändå inte längre ifrån varandra än en bön.
I Kropps församling har vi fått glädja oss åt att både dopfrekvensen och antalet gudstjänstbesök ökat. I samband med coronapandemin med alla dess besvärligheter har man fått lära sig att vi kan mötas utomhus. En verksamhet som har fått fortsätta och som på det sättet blivit till välsignelse. Och vi har fått lära oss att man kan kallas ”unga vuxna” tills man blir 60 år. Detta blev en något chockartad upplevelse för några av oss, särskilt för oss som är strax över 60 …
I Kvistofta har vi fått lära oss om ”Messy Church”, ”rörig kyrka”. Dit får alla komma oavsett ålder och bakgrund och vara kyrka tillsammans. Just när olikheterna möts kan det upplevas som messy eller lite rörigt och samtidigt blir det en enhet i Kristus. Det erbjuds bland annat läxhjälp och mansfrukost och miljöarbetet tar man på stort allvar.
I Perstorp har vi fått höra om ett stort diakonalt och socialt ansvar där man till och med deltar i forskning vid Lunds och Malmö universitet om hur vi möter människor i utsatthet. Det är Skånes minsta kommun och samtidigt den kommun som tog emot flest flyktingar. En omvärldsanalys i församlingen ledde till omprioriteringar som i sin tur ledde till lägre antal sjukskrivningar.
I Bjuv har vi fått lära oss att gå ut i världen och ge kyrkan ben. Här arbetas det med biologisk mångfald och kyrkogården är barnanpassad så att det finns redskap och möjligheter att få barnen att vara där. Man finns och firar gudstjänst på grund av att Kristus är uppstånden och vi fick utropa påskropet och påminnas om att varje söndag är en påskdag. Vi pratade också om att när vi möts församlingar emellan är det lätt att vi börjar tävla med varandra, men det är inte det som är syftet. Det är att lyssna på varandra och veta hur kan vi hjälpa varandra och hur kan vi samverka. Dessutom vi fick lära oss att ledarskap är att hålla ihop, pusha lite grann, hålla tillbaka och kanske till och med lyfta fram.
I Björnekulla-Västra Broby fick vi lyssna till hur kyrkoårets ordförande betonar att det är församlingen vi förvaltar. Det är så lätt att vi tänker att det är ekonomin eller fastigheterna vi förvaltar, men själva församlingen är det vi tar emot och lämnar vidare till nästa generation. Dopfunten som vi fick se bilder på visade, tycker jag, på ett intressant sätt hur församlingen hör ihop med både stift och världen. En kanadensisk forskare hittar en bild på domkyrkan i Lund från 1190. Det markerar att man hör samman med Lunds stift, och en internationell forskare pekar på detta att församling, stift, och världen hör ihop. Här arbetas med matutdelning och man delar också med sig till andra församlingar. Vi hörde om ett fantastiskt skolarbete, vi fick besöka flyktingförvaret för att möta några av dem som lever där i väntan på att sändas hem.
I Klippan har vi fått lyssna till ungas berättelser om hur de upptäckte kyrkan och hittade sin plats här. Det firas många gudstjänster som församlingsborna har möjlighet att ta kyrktaxi till. Det starka miljöarbetet pratas det om långt härifrån och antalet engagerade ideella är mycket stort.
I Kvidinge var det en femåring som fick vittna om att kyrkan finns därför att Jesus finns, och så fick vi också höra att inne i kyrkan luktar det Jesus. Jag tycker sådana berättelser är väldigt kul och får med mig att man lär sig så länge man lever. Här arbetar man i stor närhet på grund av församlingens storlek, det vill säga litenhet, och förra året döptes 100 % av dem som föddes i församlingen.
Vi har också fått möta kyrkans medarbetare i olika kategorier. Präster och diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och konfirmandarbetslag, kyrkogårdsarbetare, husmödrar och många andra. Vi fick då lära oss att Jesus ”trendar”. Det var konfirmandarbetslaget som kunde berätta detta för oss. Kyrkan har ett mycket stort förtroende i samhället i hela detta kontrakt och det kan jag säga att det gläder en biskop. Oavsett om församlingen har hög kyrkotillhörighet eller låg tillhörighet verkar det som att samhället tar kyrkan på största allvar.
Då får vi påminna oss om att det är om Jesus Kristus vi predikar och vittnar och det är i hans efterföljd vi möter människor. Som vi fick höra finns det alltid en risk på en visitation att det blir en tävlande jämförelse mellan församlingarna. Kanske börjar vi reagera på vad andra gör och vad jag inte gör. Eller kanske också i stolthet berätta över vad just jag gör och se om det är någon annan som gör det. Då fastnar vi i oss själva och vårt eget. I dagens evangelietext fick vi höra just vad som händer när man fastnar i sitt eget och i sig själv. Det handlar om att lyfta blicken och istället fokusera på Jesus Kristus. Vi förkunnar Jesus Kristus var och en på den plats där vi är satta, oavsett hur man förkunnar Jesus Kristus i grannförsamlingen eller i grannstiftet eller i det andra samfundets kyrka. Var och en av oss förkunnar Kristus där vi är och då blir Kristus förkunnad för människor som är olika.
Vem är då denne Jesus vi förkunnar? Det har vi också fått möjlighet att fundera lite kring. Jesus i sin egen person blir Gud mitt ibland oss. Gud tar plats i sin egen skapelse och får erfarenhet av att vara människa. När vi kommer till Gud i vår bön kommer vi till en Gud som vet vad det är att vara en människa. Att ha motgångar, att ha ont och att glädjas. Denne Jesus har gått hela vägen, ända in i döden och ut i en uppståndelse i livet. Genom Jesus har vi tillgång till Guds liv, till ett liv som aldrig tar slut, och portarna till Gud själv öppnas. Även om vi inte ser Jesus mitt ibland oss så vet vi att Närvaron är här och vi väntar en dag då Jesus ska komma tillbaka. På något sätt kommer vi alla att känna igen honom. Då gläds vi åt att vi står tillsammans oavsett skillnader och olikheter.
/Biskop Johan Tyrberg