I denna ljuva sommartid, Gå ut min själ och gläd dig vid, Den store Gudens gåvor. Se, hur i prydning jorden står Se, hur för dig och mig hon får Så underbara håvor.
Av rika löv är grenen full Och jorden täckt sin svarta mull Med sköna, gröna kläder. De fagra blommors myckenhet Med större prakt och härlighet Än Salomos dig gläder.
Nu växer säd för skördens tid Och ung och gammal gläds därvid Och bör Guds godhet prisa Som vill i överdådigt mått Oss människor så mycket gott Var dag och stund behöver.
/Paul Gerhardt, svensk text: Britt G Hallqvist
Vi lämnar påsken och välkomnar våren!
Påsken som är så fyllda av olika känslor och som är kristenhetens största högtid tillsammans med julen. Vi firar och tackar för en händelse som har den största betydelsen i livet här och nu men sedan också in i evigheten. En så stor händelse som vi aldrig kan omfatta helt och fullt och aldrig nog känna tacksamhet för – att vi är förlåtna och upprättade och att vägen till den Himmelske förälderns famn är vidöppen.
Nu var det ändå tid att hälsa våren välkommen! Stort tack till Dig som kom på Valborgsmässoafton och bidrog till att det blev en minnesvärd kväll men så mycket sång och god gemenskap.
Om jag har förstått det rätt så har april varit en ovanligt kall månad här på Mallorca även om det med mina norrbottniska mått mätt har varit varmt. I förra söndagens gudstjänst läste jag Karin Bojes dikt ”Ja visst gör det ont” för jag tycker att den passar även här på Mallorca. Det känns som att våren har tvekat, men det kan också göra ont att växa som människa och som kristen. Livet är inte enbart enkelt för någon enda av oss, men jag brukar tänka att det är också det som har varit svårt i mitt liv som har hjälpt mig att mogna både som människa och kristen. Även om jag önskar både för mig och för Dig dom läser det här att Du och jag får en underbar vår oavsett var vi befinner oss både fysiskt och själsligt! Här kommer också Karin Boyes dikt ”Ja, visst gör det ont!”
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
