Lyrikrummet

En kristen människas liv är det mest poetiska, ty hon låter Gud dikta det.
Kierkegaard

Olika
Vi får olika mycket tid på oss
att göra det vi ska,
en blir 99,
en annan 
66,
ej att förväxla
med Vilddjuret
i Johannes´ Uppenbarelse!
Ung eller gammal,
alla har vi vår tid
och vår uppgift.
Frågan är, vad vi gör.
Herren blev 33.

Bo Setterlind

********************

Inskription av Bo Setterlind

Blott Jesu Kristi kärlek
kan ge vår ande tröst.
Den är oss lika nära
som hjärtat i vårt bröst.
Ack, måtte världen inse,
vad gott vi har i Gud!
De troendes gemenskap
är Himlens förebud.

(dikten finns på Johannes-klockan i Mariakyrkan i Växjö)

*******************
*******************

Också detta år// av Nils Bolander

Yxan var satt vid trädets rot.
Nu skulle trädet falla.
Då - vek det blänkande stålets hot.
Någon i brinnande bön och bot
låg på knä för oss alla.

Herre, Herre, låt trädet stå
ännu ett år, ett enda!
Kanske en skördedag, djupnande blå,
skall du få bärga frukter ändå,
svällande tunga och spända?

Vingårdsmannen bad och bad
hett för det ofruktbara.
Herre, Herre, jag vill gå åstad
och gräva kring trädet, som blott bär blad.
- - -
Och Herren lät trädet vara.

Ännu ett år - men fristen är kort.
Skall trädet väl frukter bära?
Eller skall det stå skrumpet och torrt
och utan förskoning huggas bort
av domarens vassa skära?

Ännu ett år - av oförtjänt nåd
sluppo vi döden smaka.
O, låt oss tacka i gärning bråd,
tacka i kärlekens överdåd
utan att se oss tillbaka!

Ur Maria Wines bok: Kärleken den ljusa den mörka

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser,
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal,
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas när döden lutar sig över den,
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Min kärlek dricker ur livets rinnande vatten,
dricker ut ensamhetens djupa brunn.
Min kärlek vilar i skogarnas lugn,
på havsbottnens evigt gröna ängar.
Min kärlek fryser när månen lutar sig över den,
sjunker ensam i tidens bottenlösa källa.

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser,
i tiden bortom alla tider.

Där varje port är en pärla av Bo Setterlind

Att sitta hos Dig
är som att sitta vid en flod
i månljuset.

Jag lyssnar
med alla sinnen
till nattens musik.

Det ädla
har tytt sig till mörkret.

De vita tänderna
öppnar en port
till Visheten,
till den viskning där leendet dör.

Att sitta hos Dig
är att uppleva Guds kärlek,
allt påminner om tonerna
som gömt sig i träden.

VID DIKTENS PORT (ur Från Mitt Ekorrhjul (1957) av Nils Ferlin.

Människan sitter vid Diktens port; 
hon talar om allt vad stort hon gjort 
och allt vad stort hon ska göra. 
Och solen lyser och skyn är blå. 
Vem skrattar då 
och vem vill håna och störa. 
Förunderlig är hon att höra. 

Människan sitter vid Diktens port 
som hon alltid gjort. 
Hon sitter med uppdragna ögonbryn 
och ser mot skyn. 
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev 
i Firenze om svalornas flykt ett brev. 
Hon var med när Benvenuto Cellini log 
och när Vasco da Gama mot Indien drog. 
(Hon minns som igår den dag i maj 
när man segel beslog vid Calicut kaj.) 
Så mycket är det som människan minns, 
bild trycker på bild bak ögats lins 
och ibland får hon svårt att hålla isär 
vad som var och är. 
Baal och Molok känner hon till, 
tempel och pyramider 
och mångt som vandrat i natten vill 
och gråter och illa kvider. 

Människan sitter vid Diktens port, 
hon är kommen en gång från okänd ort. 
Hon har gått genom piska och pest och 
brand och ökensand. 
Ondska och blod har följt henne åt 
till cirkusglädje och ödslig gråt. 
Men dröm och syn bar hon också med 
som en fågellåt över alp och hed, 
som envist dallrande sång om ljus 
kring frusna källor och döda hus. 
Besynnerligt vrång blev människans färd 
i det som vi kallar guds vackra värld. 
Dock kunde vi ock berätta 
och klamra oss fast vid detta: 
att allt som är gudalikt och stort 
och som tänder till eld 
det har människan gjort. 
Hon har räknat stjärnornas vägar och år 
där de stumt i den ändlösa rymden går. 
Hon sitter vid instrument och bestick 
och själv är hon bara ett ögonblick. 
Själv är hon bara ett bloss i vind, 
ett födsloskri och en fårad kind.

Den dagliga kärleken av Maria Wine    (utdrag ur dikten)

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstagande
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värna om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje.

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv -
detta är kärlek

Kärlek
den outsägliga ömhetens lyftande vind
som ger oss vardagens segelglädje.

Bortom jordiska gränser //Birger Franzén

Starkare än stålet är blomman
starkare än hatet är kärleken
starkare än döden är livet - 

I allt det bräckliga
och det till synes svaga
finns det en obändig styrka
som inte låter sig förklaras

En gång skall förvandlingen ske
och glädjetårar skölja bort
den skumma hinnan
för våra ögon
så att vi kan se klart
långt bortom
alla jordiska gränser

Tankar i Sylvester/Nils Ågren
Det skymmer på årets sista dag,
i natt skall en åldring jordas;
I natt vid malmklockors tunga slag,
skall gamlingens gärning fullbordas.

Du säger, han låtit dig lida svårt
och tanken blev tung av plåga,
när ödet svedde dig bryskt och hårt,
över förbannelsens låga.

Kanske gamlingen handlade grymt,
så länge som krafterna räckte,
men handen har domnat i kvällen som skymt,
över ett lidande släkte.

Snart skrider i natten ett aningsfullt år
med hopp genom människors rike
och klockorna ringer, när gamlingen går
att lämna sin plats åt sin like.

Då viskas med spörjande röst,
och ängsliga blickar som frågar:
Främling, vad rymmer du inom ditt bröst
av glädje och svidande plåga?

Snabbt sjunker Sylvester mot ändalykt,
i natt går en gamling i döden,
och inför det nya går tankarnas flykt
mot okända människoöden.

*********************
*********************

Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund

Och över stad och land i kväll går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud

Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus.

I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
Emmy Köhler (1898)

********
********

"Adventsljusen tänder vi ett efter ett, 
en brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig djupt härinne,
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner, 
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider, 
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen, 
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett,
en brinnande bön för sanning och rätt."

av Margareta Melin