Tänkvärt...

Kyndelsmässodagen.  
Jesus föräldrar bar fram honom i templet. 
I kyrkorna förr bar man fram alla ljus för att välsigna dem,
man firar ljuset, världens ljus. 

Så kommer jag att tänka på alla dem som inte ser något ljus i sin tillvaro, där ångesten ständigt knackar på, där man tappat hoppet om morgondagen, där hopplösheten slagit ner sina bopålar. Vad säger man då?
Kanske ingenting. Man bara sitter där bredvid eller skriver små sms hela tiden, ringer, pratar och aldrig ger upp på den som inte orkar.

Ibland är det vi, du och jag som måste komma bärandes på ljuset, som Maria och Josef, för att ge hopp. Vi får bära för dem som inte orkar. Vi får berätta om det ljus som finns där, lite längre fram i tunneln.

Vi får bära evangelium, du och jag, även om vi är helt vanliga människor med våra tillkortakommanden. Vi får spana efter ljuset för de som inte orkar.

Carin Saracco, volontär präst och fd kyrkoherde

***********************
***********************

Att bli rik

När Thomas Jefferson blev president i USA, (deras tredje president 1801-1809) så ville han uttryckte en vilja att USA skulle bli rikare.
Som en del av den ambitionen vill presidenten inspirera folket till att börja byta kunskap istället för pengar. 

Ha sa vid ett tillfälle:

”Om två män har varsin dollar och byter sedlar med varandra, så går de därifrån med exakt samma resultat som innan de träffades.

Om de däremot har varsin idé och byter dessa med varandra, så går båda från mötet med två idéer var, vilket är dubbelt så mycket som de  hade innan.

Sensmoralen - Låt oss bli rikare genom att byta idéer.

*********************
*********************

text, av f d kyrkoherde Carin Saracco. 
Betraktelse inför andra söndagen efter trettondagen 

Jag har avslutat en uppsats om spanska inkvisitionen på Mallorca. 
När jag vandrar genom gamla stan i Palma, tittar på de olika husen, känner lukterna i de smala gränderna, drabbas av det magnifika i katedralens storhet, så kan jag samtidigt rysa i själen när jag tänker på all den ondska som samtidigt sipprat in i husen genom århundradena. 

Inkvisitionen skapade sin makt genom rädsla och fruktan. De skapade splittring mellan vi och dem. De som inte ville konvertera till kristendomen drev man ut och de som konverterade möttes av skepticism från de äldre kristna. Man var tvungen att kunna bevisa att ens familj var kristen i fem generationer, i fem led.

Vi kanske ryser inför detta idag och påminns om nazisterna i Tyskland under andra världskriget. Men det kanske inte är någon skillnad idag? Vem får vara med och inte, vem får räkna sig till oss och vem förskjuter vi, visar på porten?

När jag har konfirmander så brukar jag fråga:"Vad skulle Jesus gjort?".
I kommande söndags text möter vi Jesus mitt på dagen, i den stekande hettan då alla sökte skydd inomhus och absolut inte hämtade vatten vid en brunn. Ja, om man inte ville smyga ut obemärkt och tillhörde de som inte fick vara med. Jesus sätter sig ner vid en brunn och en samarisk kvinna kommer smygandes för att hämta vatten. Jesus ber henne att ge honom vatten. Inte konstigt tänker kanske du, hon hade hjälpmedel och inte han. Men han bryter mot många tabun; hon är samarier och inte jude, hon är kvinna får inte tilltalas av en främmande man, hon är inte där med andra kvinnor och vi får reda på att hon haft många män, så kanske hon är prostituerad. Men Jesus ser människan, inget annat.

Spanska inkvisitionen hade bränt henne i Jesu namn. Men jag tänker att Jesus verkligen visar oss hur vi ska se på andra människor. Vi ska liksom se på dem i jämnhöjd med oss själva utan att döma, med "Jesus-glasögon".

Jag tror att jag ska ta på mig dessa glasögon idag och ge mig ut för att se om tillvaron blir annorlunda, lite bättre, lite roligare och framförallt snällare.

Carin Saracco

*********************
*********************

Att tro eller att veta

Det var en ung präst som fick följa med två äldre präster ut på sjön för att meta.
Efter ett tag tog masken slut och den ena av de äldre reste sig, tog ett kliv över relingen och började gå den lilla korta sträckan in mot land.

Den unge prästen trodde inte sina ögon. Han såg sin mentor gå på vattnet.
Den gamle kom tillbaka samma väg och de fortsatte meta.

Efter ytterligare nån timma var masken slut och den andre av de två gamla erbjöd sig att hämta mer mask och till den unge prästens förvåning ser han med beundran hur också denne lämnar båten och går in mot land.

När masken återigen tagit slut reser sig den unga prästen upp och med nyvunnet mod tar han ett raskt kliv över relingen, men faller pladask i vattnet.

En av de äldre lutar sig ut över relingen och säger:

Min son, det är bra att du har en stark tro, men i det här fallet är det nog bättre att veta var stenarna ligger...

****************************
****************************

av Carin Saracco
Trettondag jul handlar om när de vise männen från de olika delarna av världen letade sig fram med hjälp av stjärnan för att finna den nyfödde kungen. De nådde fram.

Men det finns en legend om att det fanns en fjärde vis man, Artaban. Han hade sålt allt han ägde och köpte tre ädelstenar för att ge som gåva till den nyfödde konungen. Men på sin väg för att möta upp de andra vise männen så stötte han på en sårad man vid vägkanten som blivit nedslagen av rövare.
Artaban använde sin första sten för att bekosta en värdshusvärd att ta hand om den sårade. Artaban kom på efterkälken och när han tillslut kom fram till Betlehem fanns det inget barn längre där men fullt av förtvivlade mödrar som försökte rädda sina nyfödda undan Herodes soldater.
När en soldat kom fram till en kvinna för att rycka barnet ur hennes famn så agerade Artaban snabbt och erbjöd sin andra sten i utbyte. Så gav sig Artaban vidare för att leta efter den nyfödde konungen.
Hans letande tog honom till Egypten. Hans letande höll på i trettio år tills han en dag kom till Jerusalem eftersom ryktet hade sagt att konungen befann sig i staden. Och med sin enda sten kvar i sin ficka så sökte han i staden.
Där stötte han på en fattig flicka vars familj skulle sälja henne som slav. Med sin sista sten köpte Artaban henne fri. Nu fanns det inga ädelstenar kvar att ge till konungen.

Plötsligt fick han höra om avrättningen av någon som kallades för Messias. Artaban skyndade sig dit. Han fann den kung han sökt. Inga ädelstenar kvar att ge, men något betydligt finare och mer värdefullt; kärleken till sin nästa.

Vi kanske också följer stjärnor ibland, men Artaban kan påminna oss om att stanna upp och se runt omkring oss. Livet är här och nu. 

*******************
*******************

I ett fattigkvarter passerade en person en liten pojk, som satt med nersänkt huvud och såg hungrig ut. På en lapp framför pojken kunde man läsa ”Hjälp mig och min bror med mat”

Personen mådde dåligt av det den såg och suckade uppgivet med en bön till Gud...

”Hur kan du tillåta det här? Varför gör du inget”?

En lång tystnad rådde, sedan hördes en röst som sa:
-Jag har verkligen gjort något. Jag har skapat dig.

********************
********************

Konsten att planera
Under ett föredrag om konsten att planera hade föreläsaren med sig en hink som han fyllde med stenar. Sen frågade han om om hinken var full. Alla svarade ja.

Då tog han upp en näve grus och lyckades fylla igen håligheterna mellan de stora stenarna.
Är hinken full nu? Ja svarade alla.
Föreläsaren tog då fram en skopa med fin sand och fyllde hinken ytterligare.

Är hinken full nu? Då var svaret lite mer tveksamt eftersom lyssnarna anade en ny överraskning och mycket riktigt, det gick att också hälla vatten i hinken.

Vad är sensmoralen i denna demonstration frågade föreläsaren.

Hur mycket man än planerar, kan man alltid pressa in lite till, svarade en i publiken.
Kanske det sa föreläsaren, men jag menar,  att om man inte lägger dit de stora stenarna först, utan börjar med en massa småsaker, så får de stora ”frågorna” aldrig plats.

**********************

**********************

Inför det nya året,
av Carin Saracco
Nyåret är ingen kyrklig helg, men ändå så nära det kyrkliga.En ny chans, en ny möjlighet, allt kan ställas till rätta och man kan gå fri in i det nya. Då kanske du tänker att kyrkan är väl bra mossig och inte alls tillhör framtiden och det nya. Jag kommer att tänka på min farmors stora varma famn som luktade nybakade bullar. Hon var inte piffig och modern, med ena foten in i framtiden, utan hon var den trygghet som alltid varit. En famn som omfamnade en oavsett hur man varit. En kram. Ett leende och en knuff ut i verkligheten. Det är kyrkan för mig. Den behöver inte vara modern och alltid hänga med i det nyaste, men den behöver vara fylld av kärlek och vara en plats dit man kan komma med allt sitt trasiga för att få en famn att bara vara i. Världen utanför är så hård, kräver framgång och pengar, kräver perfektion och ständigt nya mål att uppnå. Jag vill bara ha en plats som är som farmors famn som tror på mig och ger mig en ny chans att leva mitt liv. 

**************
**************

Tankar i juletid
av Carin Saracco
Om universums heligaste kraft, den där kraften som får kvantfysiker att häpna, skulle visa sig för oss människor så kanske vi tänker att det borde bli något storslaget och mäktigt. I kyrkan tror vi nämligen att detta storslagna en gång hänt för några tusen år sedan. Det var inte i mäktiga och dundrande vulkanutbrott eller i överflöd av rikedom som det skedde, utan i ett nyfött litet barn, helt beroende av människors kärlek och omsorg. Modigt med tanke på att människornas värld inte alltid är nådig.
Elmer Diktonius fångade denna utsatthet i sin dikt Barn i stjärnljus

Det finns ett barn,
ett nyfött barn -
ett rosenrött nyfött barn.

Och barnet kvider -
det gör alla barn.
Och modren för barnet till sitt bröst:
då tystnar det.
Så gör alla mänskobarn.

Och taket är ej alltför tätt -
det är ej alla tak.
Och stjärnan sticker
silvernosen genom springan,
och söker sig till den lilles huvud:
stjärnor tycker om barn.

Och modern blickar mot stjärnan
och förstår -
alla mödrar förstår.
Och trycker lillungen skrämd
till sitt bröst -
men barnet diar lugnt i stjärnljus:
alla barn diar i stjärnljus.

Det vet ännu intet om korset:
det vet inget barn.

*******
*******

I adventtid
av Carin Saracco
När jag var liten så byggde jag alltid ihop adventskyrkan med min mormor. Sen ställde vi den i hennes vardagsrumsfönster med bomull runtomkring, prydd med tomtar och flugsvampar. När mörkret föll så tände vi lampan inne i kyrkan och igenom de oranga cellofan fönstren strömmade ljuset ut och föll på den vita bomullen.

Jag försökte kika in i kyrkan och fantiserade om vilka som kunde tänkas sitta där. Jag visste verkligen inte, för i min familj gick vi aldrig i kyrkan. Men det gjorde inget för vi //tände adventsstjärnan, kyrkan lyste i vardagsrummet och på mormors handbroderade midnattsblå duk stod det: ”Nu tändas tusen juleljus”. Det är det som är jul. 

Julen når utanför murar och når innanför, in i våra hjärtan. Det behöver inte vara överflöd för att fira jul. Ett litet stall och en fattig måltid av lite vin och bröd räcker för att himlen ska bryta igenom och ge oss hopp om att livet och kärleken segrar.
Och stjärnorna på himmelen och i våra fönster viskar att allt kommer att bli bra.