Ljus och mörker går sida vid sida i samtalsgruppen om sorg efter självmord

Den första sorgegruppen specifikt för personer som mist en närstående genom självmord startade våren 2022 i S:t Petri kyrka i Malmö. Diakonen Eva Blomdell hade under hösten i enskilda samtal träffat inte mindre än sju personer efter att de hade haft en anhörig som tagit sitt liv.

– Jag kontaktade sjukhuskyrkan här i Malmö. Sjukhusprästen Jonas Persson och jag startade sedan upp vår första grupp och så har det rullat på. Fyra grupper har varje år avlöst varandra.

Både Eva Blomdell och Jonas Persson kommer snart att gå i pension, så våren 2024 tog diakon Ilse Viebusk och prästen Michael Andersson över som ledare i en ny sorgegrupp. Hon berättar att varje grupp om 4–8 personer träffas tillsammans med en präst och en diakon en gång i veckan under sju veckor. Varje tillfälle är uppbyggt kring ett förbestämt tema. Grupperna är öppna för alla som har blivit påverkade av någons självmord, oavsett om det är inom familjen, en vän eller kollega, och man måste inte vara bosatt i Malmö för att delta.

– Vi har förstått att behovet är stort, säger Ilse Viebusk.

– Vi har inga fasta tidsgränser för hur långt man har kommit i sorgeprocessen för att starta, däremot tror vi det är viktigt att man är stabil nog för att kunna både berätta om sitt eget och också lyssna på de andras berättelser. Annars blir det inte stärkande och läkande utan river bara upp för mycket.

Kom som en chock

En av deltagarna i vårens grupp har förlorat sin 21 år gamla son Edvin. Han hade länge brottats med psykisk ohälsa och drogbruk och det hade varit svårt att få den hjälp han behövde. Ändå kom det som en chock att Edvin sommaren 2023 valde att ta sitt liv, berättar hans mamma.

– Jag hade varit väldigt orolig och försökt få hjälp, men jag var mer orolig för att han skulle skada sig själv eller någon annan i samband med drogpåverkan. Jag trodde inte det var på den nivån att han ville ta livet av sig

De första månaderna efter Edvins död var som en dimma, säger hans mamma. Det var förstås mycket praktiskt att ta tag i, men hon började också gå på månatliga anhörigträffar på Spes (Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd). Vid ett tillfälle kom prästen Jonas Persson dit för att berätta om kyrkans samtalsgrupper, och hon kände direkt att hon ville gå dit.

– På Spes-mötena var det ingen som hade utbildning i sorg och bearbetning, utan vi bara delade erfarenheter med varandra en gång i månaden. Här gick vi mer på djupet och kunde styra upp tankarna lite. Det blev så fina samtal och jag tror att det hjälpte oss alla väldigt mycket. Vi fick gå in i det jobbiga, vi kunde gråta och skratta och visa alla känslor, det var absolut inte att "Nu är vi i sorg, nu måste vi bara vara ledsna".
Ilse Viebusk håller med:

– Deltagarna grät och förtvivlade men skrattade också. Ljus och mörker gick sida vid sida.

Edvins mamma säger:

– Jag fick med mig jättemycket. Framför allt att veta att man inte är ensam. Att höra att andra gjorde det som jag hade dåligt samvete för att jag inte hade gjort, men det gick åt helvete ändå. Att dela och förstå att det är en situation som man inte egentligen styr över, och att det kan hända vem som helst, faktiskt. Det har hjälpt mig jättemycket i att gå vidare. Jag är jättetacksam över att kyrkan anordnar det här och att det inte kostar någonting, det är ett viktigt arbete.