Diakoni som en del av kyrkan, har alltid levt i dialog med sin samtid.
Under 1800-talet växte diakonin fram i Sverige. En tid då det generellt var ovanligt att kvinnor lönearbetade. Kollektivet och systraskapet kännetecknade diakoni till det yttre t.ex. genom moder husen där diakonissorna utbildades, bodde, verkade och stod för försörjningen. Det var ogifta kvinnor som utbildades till diakonissor men såkallade pastorsdiakoner förekom. Initialt utbildades de vanligen till sjuksköterskor, lärarinnor eller socialarbetare.
Under 1900-talet förändras synen på församlingen till att vara en geografisk yta istället för en grupp människor. Församlingarna ansvarade för befolkningen på en viss yta. Församlingssystrar började utbildas, även kallad landsdiakonissor, vilka var knutna församlingen istället för moder husen. Det var Samaritehemmet i Uppsala som utbildade dem och Syster Astrid var en utav flera församlingssystrar. Församlingssystrarna rörde sig på landsbygden och ansvarade för sjukvård. Behoven var stora och successivt växte ett parallellt distriktsvård- och utbildningssystem fram i Sverige och den ökade välfärden sågs alltmer som en rättighet. Samhällsdiakonin tog ett kliv tillbaka.
Det nya samhällssystemen påverkar de sociala strukturerna och kvinnor befinner sig alltmer i avlönande yrken. Diakonissorna byter namn till diakoner då både män och kvinnor börjar vigas till diakoner. Diakonerna får en ämbetsskjorta i färgen grön istället för den tidigare diakonissedräkten. Församlingarna betalar diakonernas löner och att ha en familj är inget ovanligt längre. Fortfarande har diakonerna olika karitativa yrkesutbildningar inom t.ex. vård- eller socialt arbete.
KYRKANS BIDRAG TILL SAMHÄLLET PÅ ETT MEDMÄNSKLIGT PLAN
I en ständigt omdanande tillvaro svänger pendeln allt mer över att civilsamhället får bära där välfärden inte håller täta maskor. Välfärden ses fortfarande som en rättighet men innehåller också allt större maskor. Kyrkan är en del av civilsamhället och diakonen är den som ansvarar för kyrkans bidrag till samhället på de medmänskliga områdena. Samhällsdiakonin tar på nytt fart och i en tid då pengar är en brist och behoven oändliga knyts kontakter mellan olika organisationer samt kommun för att tillsammans bygga ett starkare samhälle för alla.
Diakonin idag arbetar med att skapa plattform för människors röster att höras, utrymma att få läka, resa sig och få till gång till sina resurser. Diakonin vill bygga broar mellan människor, gemenskaper. Diakoni vill spegla Guds kärlek i handling till varje människa.
Diakoni i Malmö
Malmö består sedan 2014 av 6 församlingar. Här arbetar diakonerna med att identifiera utsattheten, skapa plattform för den enskilde och ge röst åt de drabbade i samverkan med aktörer i samhället. Ledorden i detta arbete är ”Med kraften i Guds villkorslösa kärlek låter vi vår kristna tro ingjuta hopp hos människor. Med omsorg om skapelsen vårdar vi kropp, själ och ande för att värna människors existentiella hälsa. Med hjälp av bön, tankar, ord och handlingar blir vi brobyggare och röstbärare.” Diakonerna och diakonmedarbetarna arbetar idag över hela Svenska kyrkan Malmö och blir alltmindre bundna till församlingarna utan knyts alltmer till behoven i Malmö.
Diakoni i Husie
Det diakonala arbetet i Husie vill vara en aktiv del bland de boende i Husie och möta människor där de befinner sig, och arbeta för att församlingsborna ska känna sig delaktiga t.ex. genom att arbeta ideellt.
Tillsammans vill vi gestalta Guds rike genom att bygga broar mellan generationer och människor och samverka med alla goda krafter i samhället.
Läs gärna Husies diakonipastoral -en sammanfattning av det diakonala arbetet i Husie