När jag var liten var jag väldigt mörkrädd. Jag är uppvuxen i en gammal skola med trägolv som knarrade och dörrar som gnisslade. När jag låg i sängen och inte kunde somna hoppades jag att jag som vuxen inte längre skulle vara rädd för mörkret.
Egentligen har ingenting förändrats.
Jag är fortfarande rädd, det är bara mörkret som har bytts ut. Nu handlar det om det mörker som verkar sänka sig ned över vår värld. Splittring, hårda ord, besinningslöst våld och förödande krig. Mörkret finns också i mitt eget hjärta. En känsla av hopplöshet, uppgivenhet och rädsla.
I kyrkan tror vi på att sätta ord på det svåra. Att inte trycka undan våra känslor och tankar. Sanningen ska göra dig fri, sa Jesus. Genom att berätta om det som skrämmer dig, det som känns svårt och hopplöst kan en ny väg visa sig. För hur kompakt mörkret än är, hävdar Bibeln att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Kyrkans gamla väggar som omsluter dig har sett världskrig komma och gå. Pandemier, svältår, kriser. Om väggarna kunde tala skulle de kunna berätta för oss mörkrädda att bortom varje natt väntar gryningen.
Under de här höga valven har människor i hundratals år fått sjunga ut och sätta ord på sina rädslor. Kanske har det känts lite bättre efteråt.
En känsla av att allt ändå inte är hopplöst,
att dagen ska gry,
och att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Predikan, mars 2025, Olle Liljefors