Predikan, tro och liv
I somras åkte församlingens ungdomsgrupp till ett kloster i byn Taizé i Frankrike. Det är en plats för enkelhet, samtal, stillhet och bön, men framför allt för mötet med andra, och den har haft stor betydelse för mitt liv och för min tro, som ung och tonåring. Nu satt jag där igen, åren har gått, ändå anades den där känslan av närvaro och meningsfullhet. Jag reflekterade förstås en del, det finns tid för det där, hur livet har varit, hur det blev, hur det kan bli. Jag drabbades av någon slags förundran: tänk att jag har fått leva ett liv tillsammans med Gud. Och när jag satt där mitt bland tro och liv kom begravningsbönens ord till mig: i dig är det som vi lever, rör oss och är till. Och jag tänkte att det är kanske vad som kan sägas om ett liv tillsammans med Gud, varken mer eller mindre. Gud är – vi är. Där infann sig en existentiell botten av att jag som liten människa får vara med om någonting ofantligt stort, som jag kan öppna mig inför. Någonting som är besläktat med tullindrivarens hållning och inför vilkens närvaro tillvaron faktiskt förändras en aning.
Det finns andra tider i livet, dessutom ganska gott om dem, långt bort från myrrans doft och den dunkla ljussättningen i kyrkan i Taizé, då vi kan längta efter tullindrivaren i oss. Den där uppriktigheten i att slå ner blicken. Uppriktigheten i att få fatt i tacksamheten inför att någon annan eller något annat behöver ta vid där jag upphör.
Påfallande ofta är många av oss i självrättfärdighetens dike. Mycket i vår samtid handlar om det, det är så vi uppfostrar våra barn och även i vuxenheten, i litteraturen, i mitt eget inre så finns det. Någon hade räknat ordet jag i en av de mest populära självhjälpsböcker som gavs ut nyligen, resultatet var 1989 jag. Boken handlar om att ta sig framåt, att landa, att bli färdig, att uppnå lycka, en lycka som de på något sätt förtjänar. Den här typen av självcentrering kan bara frodas då tillräckligt många saknar erfarenheten av någonting annat - att vara beroende, av att höra samman. Och det är förstås en chimär att vi inte gör det, men det tillräckligt många tror på och praktiserar blir till slut en sanning. Så går vi runt i inbillningen om att jag är mig själv god nog, jag behöver fixa det här, ro något i land, ta mig an denna uppgift i full kontroll, ha rätt till en massa saker, vad ska jag få ut av denna dag, denna tillvaro, detta liv?
Och tänk att fariséen i dagens evangelietext gör på precis samma sätt, hela tiden börjar hans meningar med ordet jag. Jag jag jag. Och jag hör förstås mig själv. Jag har ju också gått på yogan, löpbandet rullar snabbt och jag undviker gluten. Jag har läst den där boken som alla läser och rostat min egna müsli och jag har lyssnat på nästan alla sommarprogram och jag jag jag.
Tullindrivaren inleder med Gud, med nedböjt huvud men ändå utsträckt till någonting annat än det egna, öppen för att ta emot. Buren av en erfarenhet där jaget aldrig kan få första eller sista ordet.
Jag funderade på om det fanns exempel i mitt liv då jag har fått vara i tullindrivarens perspektiv under lite längre tid. Jag insåg att det fanns det; då jag fick bli kyrkoherde här, i relation till mina barn, då jag har någon framför mig som lider nöd i själavård, eller då jag delar måltidsgemenskap – både runt ett middagsbord eller under en gudstjänst. Det väcker en nyfikenhet, vad går igen vid dessa tillfällen: är det det uppenbara beroendet av andra eller kanske ansvaret? Är det medvetenheten om att där jag tar slut tar någonting annat vid. Är det det enkla faktum att Jag jag jag inte ryms i ett vi där fler behöver få plats? Eller att perfektion på något sätt är omöjligt att uppnå och därmed släpper jag taget? Och visst är det så - att vad det gäller allt väsentligt i livet, så är det aldrig upp till en, utan till fler.
Nog är det ett viktigt andligt budskap i vår tid: det kollektiva, gruppen, sambanden, att ingen enda människa är eller skulle behöva vara ensam. Att livet i grund och botten är beroenden och relation till andra. Att i allt vi gör sätta de tre bokstäverna först G-U -D, för då riskerar vi inte längre att hamna för långt bort från den sanning om livet där vi hör samman med allt.
Rubriken tro och liv kan indikera att tron ska göra nytta. Paulus utläggning om rättfärdighet genom tro kommer också som en respons på ett samtal som ägde rum, då som nu, på samma tema. Det som plockas upp så väl av självhjälpslitteraturen. Men jag tror att oändligt många av oss längtar efter det som är befriat från nytta och snusförnuftigt konsekvenstänk. Längtar vi egentligen inte bort från våra jag? Dag Hammarskjöld har skrivit: Tro är Guds förening med själen.
Evangeliernas berättelser är ofta befriande från de där logiska sambanden, idéen om färdighet eller det rättrådiga. Istället får vi möta människor, i olika situationer, som hittar hem då de följer sin längtan eller lyssnar till en annan röst än den som skriker högst, sedan går de vilse igen, sedan gråter de, sedan blir de sjuka, sedan syndar vi, och dör, men ändå lever vi våra liv tillsammans med Gud.
Idag får vi höra om hur det kan ske hos tullindrivaren, visst kan det då också ske hos oss? Jag vill låta tron i mitt liv mana mig till att söka sanningen om att jag hör samman med Gud, med andra och med dig. Kanske genom att slå ner blicken, sträcka ut en hand, stå som lite still bara och hoppas på nåd. ”Vi blir inte färdiga och det är som det skall”, i Dig är det som vi lever, rör oss och är till. Amen
Hillevi Uddenfeldt