När jag var ung och osäker hade jag en föreställning om att jag en dag skulle vara självsäker och stark. När jag är 40, tänkte jag, då kommer jag att vara helt trygg i mig själv. Jag kommer att stå på stadiga ben när det stormar och livet kommer att vara enkelt och självklart.
Jag har fyllt 40 nu och kan konstatera att det egentligen har blivit precis tvärtom. Jag har blivit mycket känsligare. Mina ögon tåras för minsta gest av medmänsklighet, eller när en spröd sång fyller kyrkans höga valv, eller bara när himlen färgas rosa i vinterskymningen.
Livet har inte heller blivit enklare. Ofta tycker jag att den här världen är alldeles för hård och kall för min smak. Jag kommer på mig själv med att drömma om en annan värld, som är mjukare och snällare.
I veckans bibeltext hävdar några föraktade människor att Jesus är världens frälsare. Det var en radikal och trotsig bekännelse. Världens frälsare var en titel tillskriven kejsaren som styrde Romarriket med järnhand, genom rädsla, hot och våld.
Jesus som världens frälsare har i 2000 år utgjort en skarp kontrast mot den världsliga maktens ledare. Det är långt bort från storslagna presidentinstallationer, militärparader och röda mattor.
Jesus sa att hans rike var av en annan värld, med ledord som ”älska din nästa som dig själv” och ”allt vad ni vill att människor ska göra för er, ska ni göra för dem”.
Någon har sagt att kristendom är en religion för de svaga som inte pallar trycket i en hård värld. Det passar mig perfekt. Jag vill drömma om en annan värld. Och ibland händer det faktiskt, att jag nästan anar konturerna av den världen. Som att någon har placerat ut små ledtrådar mitt ibland oss:
En liten gest av medmänsklighet, en spröd sång under valven eller bara en varm och mjuk himmel i den bleka januariskymningen.
Då blir jag rörd till tårar. Då blir jag en av alla drömmare, en av alla osäkra och rädda som genom årtusenden lyssnat till honom som berättar om ett annat rike. Då vill också jag trotsigt bekänna:
Du är världens frälsare.
/ Olle Liljefors