Någon har sagt att man blir präst för att hantera dödsångesten. Det stämmer nog rätt bra in på mig. Det är inte främst min egen död jag är rädd för. Den som har suttit bredvid den som får diagnosen ”Vi har hittat en tumör”, vet kanske vad jag menar. Eller den som försökt vänja sig vid att en stol plötsligt gapar tom runt matbordet. Eller den som helt enkelt inte står ut med tanken på att alla jag älskar en dag ska dö.
Så jag erkänner att jag behöver ett kyrkorum, där både dödsångesten och livsglädjen ryms under valven.
Jag behöver de gamla ritualerna, som har hållit människor i handen i tusentals år.
Jag behöver andra som också vill tro att ljuset en dag ska vinna över mörkret, och att vi får bära varandra i väntan på den dagen.
Jag behöver en barnkör som sjunger om att besegra Goliat, besegra lidandet, besegra förtvivlan.
Jag behöver berättelserna om den enkla snickarsonen från Nasaret som själv var skräckslagen inför döden. Han som söker upp de rädda och sorgsna och frågar – Vad är det som har hänt?
Det handlar väl helt enkelt om att jag behöver få känna hopp. Ett hopp om att sjukdom och död inte får det sista ordet. Ett hopp om att kärleken och livet ska segra till slut. Ett hopp om att en dag få återse de som har gått vidare och som jag saknar. Jag vet att det kan uppfattas som naivt och barnsligt, för att inte säga helt ovetenskapligt.
Men när vi satt där i rummet och läkaren gav diagnosen och avgrunden öppnade sig under våra fötter, då upplevde jag att detta lilla, sköra hopp var det enda som bar.
Olle Liljefors, präst