Den allra tidigaste kyrkan döpte bara vuxna. Prästen ställde vid dopet ett antal frågor till den som skulle döpas. När kyrkan började döpa också barn kunde ju inte barnen svara för sig själva. Man lät då vänner till barnets familj svara i barnets ställe. Så kom de allra första faddrarna till.
Senare under historien kom faddrarna att bli lite av en liv- och socialförsäkring för barnet: om något hände med föräldrarna skulle faddrarna ta hand om barnet.
Ofta valde man minst två faddrar - en kvinnlig (gudmor) och en manlig (gudfar). Det finns traditioner som säger att faddrarna skulle köpa barnets första skor. Ofta gav faddern en sked till barnet vid dopet, en sked som ursprungligen skulle användas för att ge barnet nattvarden.
I dag är tanken med faddrarn annorlunda. Faddrarna ska finnas för barnet under uppväxten, som bollplank, förbedjare och förebilder. De kan vara en resurs för föräldrarna men främst för barnet. Man kan inte få för många goda vuxna förebilder.
Uppgifter under själva dopet
En fadder måste inte agera på något särskilt vis under dopet. De kan bara stå bredvid om de vill. Ingen fadder ska tvingas att göra något som den inte känner sig bekväm med. Däremot finns det många uppgifter för de faddrar som vill. En fadder kan till exempel:
- Be tackbönen i början av dopgudstjänsten.
- Vara med vid handpåläggningen vid befrielsebönen.
- Läsa Bibeltexter.
- Hälla upp vatten i dopfunten/dopskålen.
- Tända dopljuset.
- Hålla dopbarnet.
- Läsa egna dikter eller verser.
Efter dopet
Hur fadderskapet ser ut är upp till var och en. Närvaro är nog det allra viktigaste. Att barnet som döpts under sin uppväxt vet vem som är dess faddrar och att de ställer upp för barnet.
Roligt är om faddern uppmärksammar barnets dopdag. Detta behöver inte betyda presenter eller så - men att få en årlig påminnelse om dopet och att barnet och faddern hör ihop kan vara väldigt fint. En fadder bör också om det är möjligt delta i barnets konfirmation.