Under slutet av 1600-talet anlades utefter Norrlandskusten flera järnbruk, bl a Galtström, Åvike och Lögdö järnbruk. Orsaken var att det i södra sverige var brist på skog till det för järnbruken så viktiga träkolet. Det svenska järnbruken upplevde under större delen av 1700-talet en verklig guldålder, en utveckling som under 1800-talets början fick konkurrens.
Nya framställningsmetoder kom i bruk och de gamla bruken tystnade så småningom ett efter ett. I slutet av 1700-talet började man i England använda koks i stället för träkol som energikälla. I Sverige svarade man med att införa en träkolsbaserad variant av lancashireprocessen men den metoden krävde drift i större skala och investeringar vilket de många av de mindre bruken inte klarade av. Anläggande av järnvägar bidrog till att koncentrera produktionen till färre enheter. Stigande priser p g a att cellullosafabriker och pappersbruk började köpa in stora mängder gran som råvara försvårade för bruken att konkurrera.
I Sverige producerades det totalt med de äldre metoderna smältstycketillverkning och härdfärskning 50 tusen ton år 1850 men ökade till 28 miljoner ton år 1899 genom nya metoder som Bessemer, Martin och Tomasprocessen. I dag återstår endast minnesmärkena kvar av en gången bruksepok i Medelpad.
Järnbruket anlades 1741
Den 27 juni fick Pilip Krapp Bergkollegiums tillstånd att anlägga ett järnbruk på denna plats där kraften ifrån Lagforsen skulle kunna utnyttjas. Här uppfördes en stångjärnshammare med två härdar på 600 skeppspund smide per år, dvs strax över 80 ton. Här förädlades det tackjärn som med hästforor forslats från masugnen i Lögdö till smidbart järn. Järnet fördes sedan ner till kusten för att säljas.
De stora mängder kol som krävdes för att rena tackjärnet fick man dels från egna skogar, dels från rekognitionsskogar dvs skogsområden som bröts ut ur allmänningsskogarna och mot en symbolisk avgift ställdes till brukens förfogande för ved och koltäkt. Största delen av den vedråvara som behövdes köptes dock av allmogen.
Strax före sin död 1737 hade Mathias Krapp föreskrivit att sönerna Philip och Mathias d y skulle få hälften var i masugnen och stångjärnshammarna i Lögdö. Mathias d y var dock mer intresserad av patrontiteln vid Lagfors bruk och först efter broderns död 1760 övergick Lögdö och Lagforsverken i Mathias ägo.
Krapparna var mycket kyrkligt intresserade och stora mecenater då det gällde kyrkorna i Lögdö och Lagfors. Mathias d y fick år 1772 domkapitlets tillstånd att vi Lagfors bruk bygga en kyrka. Som skäl hade han framhållit att en ny kyrka avsevärt skulle förkorta kyrkvägen för innevånarna i Lagfors och i byarna runt om bruket, vilka hade ända upp till 2 mil lång väg till kyrkan i Ljustorp.
Redan året efter kunde kyrkan som rymde ca 300 personer, tas i bruk och fem år senare, 1778, beviljade t o m kung Gustaf III i nåder; ”att kyrkan må bära Kongl.Maj:ts eget namn och kallas Gustafs kyrka.”
Prosten Jona Bredberg i Ljustorp, 1756 – 1774, hade bifallit kyrkobygget sedan brukspatronen försäkrat att ” de förut vanliga afgifterna till pastor och kapell i församlingen därigenom icke på minsta sätt förminskas eller indragas” . Krapp förbehöll sig dock rätten att kalla brukspredikant och avlöna densamme.
Enligt domkapitlets protokkoll av den 9 juni 1773 blev den förste innehavaren av den nya predikantjänsten prästmannen Olof Omnberg, bördig ifrån Nordingrå och född 1738. Han prästvigdes 1769 och tjänstgjorde 1773-1789 i Lagfors. Efter honom kallades prästmannen Erik Rodling till predikant, men när bruket 1789 bytt ägare, förklarade den nye brukspatronen Johan Grill helt frankt, att han inte längre ville ha någon präst på bruket. Istället avtalade han med kyrkoherde Erik Magnus Stridsberg i Ljustorp att denne skulle svara för gudstjänsterna i Lagfors.
Ganska snart visade det sig att en präst behövdes på bruket. Brukspatronen fick böja sig för allmogens krav och den 17 november 1790 kallades fil kand Per Ledin till predikant. Sju år senare blev han även predikant vid Lögdö bruk, som hade samma ägare som Lagfors. Man kom överens om att gudstjänst skulle hållas två söndagar i Lögdö och sedan en söndag i Lagfors.
Bönderna i och kring Lagfors protesterade för de hade ju inte bara bistått vid kyrkbygget utan också svarat för prästlönen och krävde år 1797 hos domkapitlet att få åter de söndagliga gudstjänsterna. Vid bystämma 1799 förklarade brukspatronen Johan Jakob Petré att han ensam bestämde om gudstjänst skulle hållas eller inte i Lagfors. Bönderna protesterade då högljutt och en ny kompromiss kom tillstånd. Lagfors fick fler gudstjänster och dessutom åtog sig kyrkoherde Stridsberg att utan ersättning predika i Gustafs kyrka på juldagen eller annandagen, midsommardagen samt de 4:e böndagen.
Lagfors och Lögdö bruks siste predikant blev Anders Eriksson, 1859-1872. Därefter har kyrkoherden i Ljustorp och komministern i Hässjö svarat för förättningarna i kyrkan. År 1936 upphörde kyrkobokföringen i Lagfors.
Redan då kyrkan byggdes lämnade domkapitlet tillstånd till en kyrkogård men någon sådan tycks aldrig ha anlagts.
År 1870 fick kyrkan och tornet nytt spåntak och 1888 brädfodrades kyrkan och målades röd, vilket var den ursprungliga färgen.
I maj 1927 befann sig kyrkan i ett mycket dåligt skick och var i behov av en genomgripande renovering. Kyrkan ägdes då av Sund AB och knöts sedan 1929 till Svenska Cellulosa AB. Arkitekt Hilding Eklund utarbetade ett förslag och hösten 1928 inleddes arbetena, som blev omfattande. Under de senaste åren hade man ej vågat ringa till gudstjänst eftersom tornen hade lutat betänkligt. Tornet rätades, taket kläddes med nytt spån, golven lades om och bänkarna breddades. Under Krapps tid hade tak och väggar strukits med krita, och det var först vid sekelskiftet som väggarna stänkmålades.
När kyrkan efter sex år åter öppnades för gudstjänst mötte besökarna en interiör där de gammal och kulturhistoriskt värdefulla inredningsdetaljerna bibehållits. De slutna bänkarna fanns kvar. Den gamla grovt tillyxade predikstolen, som en gång i tiden varit täckt av ett rött kläde var nu genom lister indelad i rektangulära fält. Altarring, predikstol och bänkar hade målats om i överensstämmelse med bevarad ursprunglig dekor på altare. Sakristian hade också fått en ny färgsättning och i vapenhuset hade minnestavlor satts upp.
Ansvarig för interörmålningarna var artisten Erik Stenholm. Kyrkan hade även fått innanfönster och gjutjärnskamin. Den hade tidigare stått vid norra väggen men var nu flyttad till södra sidan vid koret. Elbelysning hade också installerats. Denna stora restaurering kostade år 1933 2 tusen 902 kronor. Om arbetet skulle omräknas till dagens penningvärde vilket egentligen är omöjligt men som ändå ger en viss fingervisning om restaureringens omfattning så skulle den idag ha kostat när 13 miljoner kronor.
Nästa restaurering gjordes 1954-1955 då taken belades med sågad kyrkspån och el-värme installerades. Sunds AB och därefter SCA har under de gångna åren på ett pietetsfullt sätt svarat för vården av Lagors kyrka
År 1985-1986 så mottog Ljustorps församling brukskyrkan i gåva av SCA. Genom ordförande Gunnar Höglunds försorg så genomfördes för överlämnandet en restaurering som bl a omfattade ny taktäckning, stänkmålning av långhus och sakristia , nya radiatorer, fullständig genomgång av elcentral och elledningar, n belysning i lanterninen och fasadmålning. Rötskadat virke ersattes med nytt, friskt virke, fönster och dörrar restaurerades m m.
Denna restaurering som skedde i samråd med länsmuséet i Härnösand kostade dock 975000 kronor och totalsumman uppgick till nära 1,2 miljoner kronor. Lagfors kyrka -Gustafs kyrka återinvigdes den 27 juli 1986.
Föremål i kyrkan
- Predikstol och timglas från 1700 talet.
- Kalk i silver utförd av silversmeden Pehr Zethelius år 1774 med patén av samme mästare.
- Oblatask av näver, fodrad med rött siden och på utsidan med svart sammet. Försedd med guld och silverspets. Initialer MK:MT 1773 (Mathias Krapp – Maria Torslund).
- Dopskål av tenn med tillhörande litet högt bord av trä från 1700-talet.
- Sockenbudskalk av silver från 1794 tillverkad av C.P.Modin.
Inskrift: Igenom sammanskått av Lagfors bruks och närmaste sockenboar 1792. - Mässhake i svart sammet med silverspets och galoner i silver och guld. Skänkt 1773 av Mathias Krapp och hans maka.
- Länsstol i sakristian från 1700-talets början.
- Storklockan i tornet bär inskriptionen ”Til Guds ära och Lagfors Bruksförsamlings tienst är denna klocka på egen bekostnad gjuten och skänkt av Brukspatron Mathias Krapp och dess Fru. Maria Torslund Anno 1773” ”Gjuten i Sundvsall av Linderberg”
- Gångmattan i långhuset skänkt av fd rättaren och kyrkväktaren J.A. Skoglund och hans hustru i Lagfors 1950.
- Kormattan och mattan i sakristian skänkta 1951 av Ljustorps norra socialdemokratiska kvinnoklubb.