Klockor har en lång historia i den kristna kyrkan. Det äldsta belägget för dem har vi redan år 535 i Italien. Kyrkklockornas främsta uppgift har alltid varit att kalla människor till gudstjänst, detta var säsrkilt viktigt i de tider då folk saknade egna klockor. Ofta ringde därför kyrkklockorna tre gånger innan en gudstjänst, så att människor skulle hinna ta sig till kyrkan i tid.
Kyrkklockorna användes även för att uppmana människor att be, en sed som fortfarande lever i Indals församling, för att varna, t ex vid brand eller krig, och för att tala om att någon hade dött - såkallad "själaringning", något som fortfarande förekommer vi tacksägelserna i våra gudstjänster.
Klockorna döptes
I folktron knöts många föreställningar kring klockorna och deras klang. Under medeltiden "döptes" klockorna - dvs. de fick namn och faddrar och bestänktes med vigvatten innan de hängdes upp för användning. Klockklangen ansågs kunna avvärja åskväder och stormar och farsoter.
Klockklangen ansågs också förarga olika väsen, som troll och jättar - och många legender finns runt om i landet om att de kastade stora stenar mot kyrkorna för att försöka stoppa den. Så förklarade man ofta istidens flyttblock.
Dymmelveckan
Klockklangen var också ett tecken på glädje - därför dämpas klockorna ibland under stilla veckan (dymmelveckan). Det kan du se på Sättnas kyrkklockor på bilden ovan. På långfredagen - kyrkans sorgligaste dag ringer de inte alls, för att sen bryta ut i jubel på påsk.