Jag tror att vi alla känt det nån gång, prövningen, utmaningen, känslan av att antingen vilja klara av det som ligger framför oss, eller vilja ge upp och foga oss i det som verkar svårt och omöjligt. Det är en universell upplevelse, en som definierar oss som människor och som del av mänskligheten, vår ständiga strävan efter att övervinna hinder, kanske sammanfattat i Gunde Svans – ingenting är omöjligt.
De här prövningarna är olika för alla. De kan vara personliga, en förlust av en närstående, sjukdom eller att förbli oälskad av den man så gärna vill bli tillsammans med. Det kan också vara inom jobbet, att misslyckas med en arbetsuppgift, att inte bli befordrad eller få den löneförhöjning man räknat med.
I dag hänvisas vi av media och andra att finna en inre styrka, den som ska finnas inom oss i svåra situationer. När vi möter en situation som verkar hopplös, så ska vår inre styrka ändå driva oss framåt och söka lösa det som verkar omöjligt. Vi hänvisas också till professionella själavårdare eller våra nära och kära, men i den svåra stunden kanske inte ens dom kan ge det stöd vi behöver. Vi står ensamma…
Men… ...vi är aldrig ensamma, dagens budskap är prövningens stund och våra texter beskriver inte bara stunden, utmaningens natur och skepnad, utan också det som gör att vi kan överleva och komma vidare, Gud vandrar vid vår sida och stöder oss genom allt det svåra, tillfället för prövningen är just bara ett tillfälle, prövningen är inte evig och den verkliga styrkan upplever vi när vi kommit igenom det svåra, då vi kan se tillbaka på det som hänt. Vi har säkerligen förändrats av påfrestningen och är inte längre de som vi var förut, på flera sätt är vi rikare och starkare än förut, även om önskar att vi aldrig blivit prövade.
Varje gång jag läser texten om Kain och Abel undrar jag vad som gjorde att Kains offergåva inte blir godkänd, han är ju bonden där markens grödor borde vara rikliga. Visserligen har Abels gåva en speciell känsla i beskrivningen – de fetaste bitarna. Han har inte sparat dom till sig själv utan väljer att offra det bästa han har till Herren Gud.
Kan det vara så enkelt, Kains gåva var inte något speciellt, given utan eftertanke, han antog att den som vanligt skulle duga. Han gjorde sitt bästa som bonde men lät rutinen, vanan och den relation med Gud som han alltid haft invagga honom i säkerhet om att relationen och välviljan hos Gud alltid skulle finnas där… ...det hade ju fungerat förut, men den här gången stod han utan vare sig en tillräcklig gåva eller förståelse om vad som hänt, när det han gjort och framburit inte gav den respons han vant sig vid.
Det mest intressanta den här gången jag läser texten, är inte mordet på Abel som följer på den här händelsen och straffet som Kain får, utan att han slår ner blicken inför Gud, som texten uttrycker det, eller som vi skulle säga – han skäms, han är förnedrad, kränkt och arg inför sin bror. Han kan inte förstå varför.
Kain förmår inte möte Guds blick, han kan inte ens stå upp inför honom och inte heller erkänna sin skuld, att han dödat sin bror. Det är som om han först då förstår att han handlat utan konsekvenstänk, utan förnuft och utan förståelse för den allomfattande kunskap Gud har om allt som sker. Han försöker till och med spela ovetande, hävdar att han inte ansvarar för sin bror, som ursäkt.
Vi får i det här en modell för hur vi som människor ofta reagerar, vi förnekar, vi vill inte erkänna våra misstag och vill förbli stolta i de livssituationer vi befinner oss i. När vi blir avslöjade, kan vi förneka, ljuga och smita undan. Men vi skäms, vi kan inte låta bli att skämmas. Vi har ett val att göra i varje sådan situation, vi kan försöka spela oskyldiga, slå ifrån oss… ...eller låta våra ögon möta den som anklagar oss och arbeta oss genom skammen.
Den tid vi lever i nu är fylld av många tillfällen till utmaningar och prövningar. Jag tror att vi alla har mött svårigheter på olika sätt, pengar, relationer, arbetsrelaterade problem och troligen har vi tagit oss igenom dom mer eller mindre helskinnade, men dom är inte oupplevda i våra minnen, dom är en del av oss och HUR vi klarade eller misslyckades skapar om oss alla varje gång – vi är inte samma person före och efter.
Jakobsbrevets resonemang om prövning och frestelse är spännande, den som håller ut när han prövas har bestått provet, säger brevet. Kanske en vink till Kains reaktion att reagera och sedan skämmas – för visst borde Kain ha gått till sina odlingar och uppbådat en bättre offergåva enligt Jakobsbrevet – ja, helt klart. Kain klarade inte provet på något sätt. Men här kommer ytterligare en dimension in – frestelsen får fäste i oss när det är vårt eget begär somlockas och snärjs. Vårt eget begär…
Vi har alla en svag punkt, odlad från barndomen, förfinad under ungdomen och fullt utvecklad i oss som vuxna. Vi vill bli bekräftade, älskade och uppskattade – men förstår vi egentligen hur älskade vi faktiskt är? Begäret, snidat olika i varje människa driver oss på olika sätt. Hos de högpresterande att ständigt göra bättre, hos de som inte känner såna höga krav en vilja att åtminstone göra ett dugligt arbete, älska lagom mycket och leva ett drägligt liv. Hos de som känner sig osäkra och rädda att misslyckas en vilja att åtminstone leva och undvika att någon lägger märke osäkerheten och rädslan.
Helt klart är vi utsatta för utmaningar, men ingen utmaning är större än den Jesus stod inför, han vet vad som väntar och berättar det för sina lärjungar – Jerusalem nästa, där han skulle lida mycket, pinas och slutligen dödas, för att uppstå på den tredje dagen.
Det här var naturligtvis obegripligt för lärjungarna, helt obegripligt. Varför skulle någon vilja gå mot sin egen död, varför skulle Jesus, deras ledare och hjälte vilja göra något sådant och därmed överge dem. Vad skulle dom göra då, hur skulle livet bli för dem när de blev ensamma utan det liv, den upplevelse och smak av himlen som de nu upplevde.
När Petrus försöker övertala Jesus att inte gå den vägen blir han hårt bannad, Petrus blir kallad för Satan, som vill fresta Jesus att ge upp sina tankar på att gå mot sin död. Vi vet inte hur Petrus reagerar, men han blir antagligen både konfunderad och ledsen, han älskar ju Jesus och vill visa omtanke och ge skydd, som en människa till en annan människa.
Men i slutorden finns huvudmeningen med texten för oss idag – Petrus tankar är inte Guds utan Människors – han talar som en människa till en människa, som sagt – och jag vågar mig på att tro att det faktiskt tog hårt även på Jesus…det finns en teologisk modell som beskriver hur Jesus Kristus, Sann Gud och Sann Människa förvandlas under tiden fram till korsfästelsen, det gudomliga som låter honom vara nära Fadern och utföra mirakler och under, minskar i samma takt som det mänskliga kommer alltmer till ytan. Jesus måste uppleva både lidandet, straffet och döden som människa för att vi ska kunna följa honom genom uppståndelsen, utan det offret kan vi aldrig följa Jesus som är vägen, sanningen och livet - det eviga livet.
När så Jesus säger till Petrus att han talar som en människa, så är det människan Jesus som frestas att slå ner blicken, att ge upp tankarna på det han har framför sig, att låta prövningen bli oprövad. Att helt enkelt fly, bevara vänskapen med lärjungarna och det kringresande livet.
Det vore förmätet av mig att berätta hur alla ni ska göra när prövningar, utmaningar och svårigheter kommer i er väg. Men Kain visade hur det kan gå om man slår ner blicken och låter skammen förtära sig. Han kunde ha gått hem och skapat ett bättre offer, inte bara följt sin rutin, sitt bästa, utan som Abel gjort sitt yttersta. Kain blir straffad, men får en familj och ett liv, skyddad av sitt märke som Gud ger honom, inte ens i eländet överger Gud sitt beskydd av Kain.
Vi har begär, behov och vilja att vara bättre än vi är, men det är inte Guds krav på oss, utan vi själva som binder oss vid de här behoven. När vi känner tröttheten och tomheten ta över är det från det märket vi kan arbeta – Gud begär inte det omöjliga ifrån oss någon gång – han begär det som är möjligt för oss att ge och klara av. Finns det någon metodik på det hela så att det att inte låta rutinen, vanan och tristessen få överhanden – vi kan mer än vi tror och är det inte mycket mer än vi brukar göra, så är det kanske nog att vi verkligen försöker nå nästa nivå.
Jesus har gått före oss in i det svåra, mött de som vill honom illa och som människa känt hur det yttersta lidandet drabbat hans mänskliga kropp, han tar oss med in i det och liksom Petrus och dom andra kan vi följa Jesus genom den porten till den gudomliga. Våra uppoffringar och prövningar bleknar, men det är våra prövningar som vi känner och våndas av. Låt oss inte slå ner blicken, utan med klara ögon möta himlen som finns framför oss. Jesus är verkligen vägen, sanningen och livet.
