”Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” Femte Moseboken 31:8
Året som har gått har för många av oss varit en tung och svår tid. En brusten värld och en tid av mycket oro har gjort att vi letar efter mening och hopp. I sin bok ”Otålig i hoppet” talar Antje Jackelén om att odla hopp. Begreppet odla rymmer både aktivitet och passivitet. Vi kan skapa förutsättningar för att något ska kunna växa men är också beroende av annat. Vi kan inte framtvinga hoppet men har ett ansvar att odla det.
Hoppet säger inte att det ordnar sig. Hoppet säger att det finns ett ljus någonstans, och åt det hållet kan vi gå. Hoppet är en rörelse, i riktning mot det vi hoppas på. Hoppet hittar stigar, och om vi är tillräckligt många som går i samma riktning blir stigarna en väg. Vi kan välja hoppet.
Ibland kommer hoppet oväntat, som en gåva. Men eftersom hoppet är en rörelse handlar det också om att vilja. Att fortsätta gå även när vägen är svår att finna, och även om ljuset är svagt kan jag vända mig mot gryningen. Även om mörkret är kompakt, så är själva längtan efter ett hopp också en hoppets flämtande låga.
Hur kan hoppet växa? Jag tror att vi behöver en gemenskap och en berättelse som är större än bara vi själva. Vi behöver andra människor som också hoppas och längtar. Och vi behöver hela skapelsens gemenskap, en upplevelse och övertygelse om att vi hör samman med allt som lever på jorden. Se på himlens fåglar, säger Jesus. Se på liljorna på ängen. Om vi verkligen ser fåglarna och liljorna, nyckelpigorna och ekorrarna, då kan vi också hitta vår rätta plats på jorden. Vi är en del av skapelsens stora gemenskap där livet inte handlar om mig och mitt och hur jag ska få allt jag vill ha. Den sanna rikedomen är inte vad vi äger, utan vad vi ger. Livet är en relation till allt annat som lever.
När Gud skapar himmel och jord och gläds över allt myller av liv och välsignar alla levande varelser och säger till dem att uppfylla jorden, så påminns vi om att vi också är välsignade med liv och har ett myller av levande varelser att dela jorden med.
Som Guds avbild får vi vara en välsignelse för andra på jorden och ge plats åt livet som myllrar och vimlar. Vi behöver alla ett hopp om framtiden. Hoppet är inte en sorglös tanke om att allt kommer att ordna sig. Hoppet är en rörelse. Vi får vända oss mot ljuset och röra oss i den riktning som vi hoppas på. Vi är inte ensamma. Vi är en del av skapelsens stora gemenskap och Guds välsignelse kan bära oss. Låt oss gå tillsammans så att stigarna blir en väg. Låt oss vara en välsignelse för varandra och för jorden. Vart leder din stig till hoppet? Var samlar du ditt livsmod och känner förtröstan? Jag gör det ute i naturen, med näsan i rabatterna, när jag får syn på alla lökar som skjuter i höjden och snödroppar som glänser vita mot den mörka myllan. En trädgård berättar om det stora sammanhanget, där jag bara får vara en del av en större rörelse som har pågått långt innan jag fanns.
Allt som växer lär mig om livet, hoppet och om tacksamheten. Jag tackar jorden för att jorden finns. Jag tackar gräset som väntar på att täcka och skydda jorden. Jag tackar den isande vinden i april över åkrar och ängar som klargör min längtan efter en varm och stilla sommardag. Jag tackar det plötsliga snöfallet som berättar att det finns sammanhang mycket större än mina önskningar.
Jag tackar trädgården som rör sig i sömnen nära uppvaknandet. Jag går från fruktträd till fruktträd och tackar de knoppar som lyser som mycket små lampor i vårens grå ljus. Jag tackar de sista stjärnorna som nu drar bort över natthimlen. Jag tackar livet som stiger som näringsrik sav genom björkar, komposter och människor som en oväntad gåva.
Adina Tell, präst