Kalkmålningar i kyrkor
– Jag tror att Albertus Piector och hans målarkollegor skulle bli väldigt förvånade om de såg att bilderna finns kvar, säger konsthistoriker Pia Bengtsson Melin, försteantikvarie inom medeltidseran på Statens historiska museer, som är glad över att många medeltida kalkmålningar är så välbevarade.
Särskilt då flera av dem överkalkades under 1700-talet när nya liturgiska och estetiska ideal tog vid. Först vid slutet av 1800-talet återfick målningarna den uppmärksamhet de förtjänar, och knackades fram.
Albertus Pictor – en flitig målare
Albertus Pictor är förövrigt ett bra namn att lägga på minnet, då han står bakom de flesta kalkmålningar i Uppland, Sörmland och Västmanland under denna tid.
– Det var en lång resa från lärling till etablerad målare. Det krävdes ofta att en befintlig målare dött eller flyttat. Albertus Pictor hade tur som gifte sig med änkan till en avliden målare, och lyckades på så vis etablera sig i storstan, berättar Pia som skrev sin avhandling om just Albertus Pictor.
Skapandet var en noggrann process som krävde både tålamod och skicklighet. Först gjordes skisser med kol på kalkputsen som sedan fylldes i med kalkfärg. Man målade under sommaren, när det var ljust och varmt. Lärlingarna fick hålla till i vapenhuset eller västpartierna, medan mästaren fick äran att skapa framme i koret.
– Ju längre fram mot altaret man kommer, desto bättre kvalitet och heligare motiv, förklarar Pia.
Det är stora variationer i motivvalen. Ofta bibliska berättelser, men även motiv kopplade till sagor, traditioner, döden och själens välfärd. Ibland varnande motiv, häxmotiv, som syftade till att avskräcka från att ge sig i lag med djävulen.
– Varningar av olika finns mest i kyrkornas vapenhus, synliga när människor kom och gick. Livshjulet är också vanligt där. Det visar människans resa till toppen, för att sedan falla av. Längst ner står döden och gräver en grav, en påminnelse om att högmod går före fall, berättar Pia.
Ingen kyrka är den andra lik.
– Man anpassade sig till kyrkans förutsättningar och önskningar från prästen, kyrkvärden och även andra sockenbor. Ibland hade adelsmän finansierat, då förekommer deras adelsvapen. Eller så hade man förkärlek för något särskilt helgon i en socken. I vissa kyrkor finns smådjävular eller lustiga små gubbar målade, så det var nog mycket tycke och smak, säger Pia.
Hur läste folket bilderna?
– Folk kunde sin bibel på ett helt annat sätt då, man kände till berättelserna väl. På medeltiden hade man inte dagens ständiga flöde av nya bilder. Det var en annan magi där. Ett mörkt kyrkorum, bilder i lysande färger, vaxljus och rökelse. Man rörde sig också mer och hade en aktiv dialog med kyrkorummet.
Fakta: Olika tekniker
I norden utfördes målningarna al seco, på torr puts, då det passar vårt kalla klimat bäst. Men i kontinenten målade man oftast al fresco, vått i vått, vilket egentligen håller bättre enligt Pia.
Text: Sophie Ekman/Verbum