För många är nog hopp ett ord med en positiv mening. Hopp om att det ska gå bra i livet, att man ska klara av det man har framför sig.
För mig har ordet hopp tidigare också haft den meningen, men den senaste tiden har min syn på hopp ändrats och det känns som ett ord och en innebörd som
ligger väldigt långt från mig. Som om jag ser det i periferin – men inte kan nå det.
Hoppet är en uppförsbacke jag behöver ta mig an för att kunna landa i en lugn vardag. Men samtidigt är det just hoppet som får mig ur sängen på morgonen, även när allt känns tungt. Hoppet finns där, men jag når inte riktigt det.
För många, liksom för mig, handlar det om att komma till en punkt där man inte bara överlever utan faktiskt börjar leva. Att inte ständigt vara i ett tillstånd där man bara väntar på nästa dåliga besked eller att bara vara i ovisshet. Jag vill känna en glädje och vara tillfreds med tillvaron. Jag läste någonstans (minnet sviker mig om var) att hoppet hjälper oss att förstå och tro. Hoppet finns där de dagar när du känner för att bara ge upp. Det finns alltid någon ljusglimt i livet, något som får dig att ändå fortsätta att kämpa och uppnå dina mål.
Som Desmond Tutu sa: ”Hope is being able to see that there is light despite all of the darkness”.
För mig är det en tydlig beskrivning av vad hopp betyder för mig i dag. Att inte ge upp. Hoppet är en horisont vi siktar mot och vi lämnar bara fruktan bakom oss.
Suzanna Falck, administratör