Håkan Sandell är svensk poet med Oslo som hem sedan mer än 20 år. Ett tjugotal böcker, många utgivna på de stora förlagen, De Nios Vinterpris (2010) och Nils Ferlin-priset (2018) utgör hans CV. Jag tycker att hans poesi ofta tar sitt avstamp i det timliga, konkreta, enkla för att sedan slunga läsaren ut i det eviga. Därför vill jag fråga honom om tid – om ögonblickets tid och evighetens tid.
Håkan ger oss en dikt. Den har tiden som ett av sina teman. Dikten fångar ett stycke biblisk tid – när Jesus predikar vid Genesarets sjö, då när några fiskar och bröd räckte till hundratals människor. Poeten ställer oss på stranden tillsammans med de andra – vi blir åhörarna. Vi får bevittna en ordväxling mellan Johannes Döparens och Jesu lärjungar, och vi ser hur Maria från Magdala står där, lite utanför. ”Allt vad som har varit eller som skall utlovas att ske i en kommande tidsålder, det sker nu”.
Tid och evighet hör samman, fortsätter Håkan. Domen pågår i nuet, allt pågår i ett gemensamt nu – vi befinner oss redan i det stora dramat.
Jag blir nyfiken. Det är så mycket bibliskt stoff, så många referenser till judisk-kristen mystik, så mycket tro. ”Har recensenterna ofta betecknat dig som en andlig, mystik eller kristen poet?”, frågar jag. ”Nej, aldrig. Det är som de inte ser det”, svarar han.
Jag frågar vad som är genomgående i hans mer än 30 år samlade produktion – finns det någon röd tråd? Håkan dröjer med svaret men säger till slut: Att återupprätta kontakten med något sakralt. Han förklarar att hans poesi ofta söker återge något högre i det lägre, och exemplifierar med dikter om en rivningstomt, en tältplats och ett nergånget Zoo. Ögonblicksbilder i tiden av det sargade och skavda som visar sig rymma en samhörighet med det eviga och höga. ”En önskan om himmelsk välsignelse över tillvaron – över allt som är fullt av skavanker”, avslutar han.
Håkans djupa kunskap om judisk mystik, kristen teologi och filosofi är uppenbar. Han lyfter tanken att Jesus talar som en poet. Jesus antyder sanningen i allegorier, metaforer, bilder och i andra poetiska uttryck. Det är så poesin och poeter alltid gjort. Om det går att tala om en fortsättning på evangelierna så måste det vara poesin, menar han.
Finns det kvar något av det upproriska som P1 Kultur påstår definierade hans poesi på 80-talets slut? Jo. Kanske är det något upproriskt med poesi som tydligt alluderar på bibliska berättelser och religiös erfarenhet. Kanske det är att bryta något av det sekulära kultur-Sveriges tabun. Antagligen.
Text: Per Anders Sandgren
Bild: Todd Quackenbush/ unsplash