Klockan 03.57
Kvällen den 29 december kom de hem sent då de hjälpt sin dotter att flytta lite möbler. Han minns att det hade regnat ovanligt mycket under hösten men att just den kvällen hade det övergått till snöblandat slask. Efter en sen middag och lite tv-tittande gick de till sängs och somnade.
Klockan 03.57 vaknade de av ett ljud. De låg stilla i sängen och lyssnade. Det knäppte konstigt och första tanken var att någon försöker bryta sig in. Anna var snabbt nere vid entrén för att se vad som skedde medan Jörgen blev kvar och letade efter sina tofflor. Han reagerade på att det nyinstallerade larmet inte utlöstes men det fick snabbt sin förklaring då lampan inte fungerade, det fanns ingen el. Parets gemensamma hund Zajka, en 10 årig dalmatiner, skällde lite men verkade inte heller förstå vad som skedde.
- Jag kom precis ut genom sovrumsdörren då huset rasade. Jag slog med mina armar runt mig för att skydda huvudet från allt som kom flygande. Jag minns att jag var irriterad och tänkte ”inte nog med att de försöker bryta sig in, nu river de huset också”. Vi visste ju inte vad som hade skett. Fem-tio sekunder senare befann vi oss i en stor krater.
Som tur var skyddade själva taket Jörgen och han hamnade i en hålighet. Anna som klarat sig utan någon större skada hjälpte honom loss. De kunde snabbt konstatera att Jörgens axel hängde konstigt och en skärande smärta spred sig så fort han försökte röra armen.
Fast i det svarta
Nu stod de 400 meter undan platsen där huset legat, mitt i en krater med någon svart massa runt sig och hörde en kvinna ropa på hjälp. Det var kallt, blåsigt och mitt i allt detta svarta föll blötsnön. I efterhand har de fått reda på att huset och dess grund antagligen var på glid redan när de vaknade och att det först rasade när det tog tvärstopp.
- När vi står där i mörkret kan vi se små ljus där vårt hus en gång stått. Plötsligt hör vi en hög knall och framför oss ser vi hur ytterligare ett stort hus rasar ned i kratern. I efterhand får vi veta att de som bodde där precis hann ta sig ut, berättar Jörgen och fortsätter. Vi vågade inte lämna platsen vi stod på då vi kände oss trygga för stunden men skulle vi hinna bli räddade? Vi visste ju inte vad som skulle kunna ske.
Mitt i allt detta hörde de plötsligt ljud från det som en gång varit deras hus. Ut ur rasmassorna kommer hunden Zajka. Hon verkar chockad men de kan inte se några tydliga skador. Anna lyfte upp henne och tillsammans försöker de hålla värmen med hjälp utav några jackor de hittat i rasmassorna.
Räddningen
Tidsuppfattningen är svår men tidigt efter raset kunde de se blåljus borta vid raskanten. Kanske en timma efter raset hörde en helikopter över dem. Jörgen förklarar att de kände en otrolig lättnad när de hörde helikoptern, nu var räddningen nära. När det var deras tur att komma upp i helikoptern var de tvugna att ta det tunga beslutet att lämna Zajka ”Människor först, som det heter”.
När de till slut kom till trygg mark lyckades de låna en telefon och kontaktade sin dotter som satt orolig i Oslo och väntade på besked. De upplevde att hela räddningsinsatsen var mycket välorganiserad.
- Alla som var på plats verkade veta vad de skulle göra. Alla skadade blev ombedda att gå till en buss medan alla som hade klarat sig oskadda blev slussade till en annan, berättar Jörgen och fortsätter. Det var tungt att separeras från Anna efter allt vi gått igenom men vi förstod att det var så det skulle bli.
Efter några olika vändor på sjukhus hamnade Jörgen till slut på Kongsvinger sjukhus och blev opererad för ett nyckelben som brutits på fyra olika ställen. På morgonen den 1 januari berättade Jörgen för en sjuksköterska om det tunga beskedet att lämna deras trofaste vän Zajka i rasmassorna. Om ovissheten av att inte veta vad som skett med henne. Sjuksköterskan såg på honom och lämnade rummet för att sedan komma tillbaka med en kollega. De hade under morgonen hört om dalmatinern som blivit räddad. Glädjen som spred sig i rummet övergick till glädje-tårar över att deras trofaste vän överlevt.
Jörgen skrevs ut samma dag och fick återförenas med sin familj på Olavsgaard i Skjetten. Ett hotell som fungerade som evakueringshotell men sedan kom att bli deras hem under två månader. För hunden Zajka väntade en fem månaders lång rehabilitering då hon var mer skadad än vad man först anat.
Den norska dugnadsandan
Jörgen berättar om hur tacksam han är för all den hjälp och stöd samhället bidragit med. Han berättar om hur hela Norge slutit upp med allt från kläder, leksaker och möbler till
köksartiklar och teknik. Han beskriver stora salar fyllda av saker som de skulle kunna tänkas behöva. Jörgen nämner speciellt en person, en väns bekant till en bekant, som kom till sjukhuset för att lämna en mobiltelefon så han skulle kunna ta kontakt med nära och kära. Om sjuksystern som kom med kläder som hennes föräldrar skänkt. Den norska ”dugnadsandan” blev verkligen synlig.
I skrivande stund bor Jörgen och Anna i en liten hyrd lägenhet i samma hus som de startade livet i Norge för över 15 år sedan. Allt är väldigt provisoriskt då de väntar på att deras nya hem ska bli färdigt.
Det finns många drabbande i en kris
- Många säger att ”Vilken tur ni hade och så duktiga ni är som tagit er ur det så bra”. Men så kan man inte tänka, man kan inte jämföra den enes upplevelse med den andres. Det finns många drabbade i en kris och det finns ingen som kan säga vem som drabbas hårdast. Det finns flera som drabbats mycket hårdare än oss. Jag kan påstå att vår dotter drabbades hårdare än oss. Att som anhörig sitta i ovisshet och inte kunna göra något. Men även den som såg raset från sin balkong, den som förlorade sitt hem eller en anhörig. Återigen, ingen kan säga vem som drabbats hårdast.
Vi får aldrig glömma
Efter olyckan blev de tipsade om en byggherre som lät drabbade få förtur på några flerfamiljshus som skulle byggas. De och några av deras tidigare grannar lyckades köpa och inom en nära framtid kommer de kunna flytta in.
Huset ligger i samma område som de tidigare bodde i och de kommer kunna se ner på platsen där raset gick, men denna gång bor de på fast mark.
När Jörgen får frågan om var de är om ett år svarar han.
- Om ett år bor vi på berget och har skapat vårt eget lilla paradis igen. Anna har sin lilla trädgård och vi kommer resa mycket. Jag hoppas på att dalen där raset varit blir ett naturområde, kanske en park. Något som är viktigt är att vi inte får glömma de som mist sina liv i den här olyckan. För oss var det grannar, människor vi kände men det är först och främst någons mamma, pappa, barn eller vän.
Skribent: Karolina Johansson
Foto: Privat
