På natten hoar pärlugglan i skogen bakom huset, tranorna tar ibland några extra varv över vår gård i solnedgång och räven har mött min blick och skällt på mig.
Vi bor mitt i naturen i en av Norges vackra bergsdalar – Vestre Gausdal i Gudbrandsdalen.
Först tyckte jag det var skrämmande att bo granne med lokatten, se huggormen vid stenröset och veta att kungsörnen har flera revir längs dalen. Visst skapar det bekymmer om du har djur och små barn, tro mig, örnen dödade min lilla hund Tilda, men jag vill så långt det går lära mig att leva sida vid sida med våra rovdjur. Hitta knep som gör att de väljer annat byte än mina gårdsdjur.
I ett samhälle där allt går fortare vill jag gå mot dess motsats. Det kan ta dagar innan jag ser mig själv i en spegel. Ingen TV, solen som enda energikälla, vedspis och ute-toalett. Visst ställer det livet på sin spets när det är 20 minusgrader ute, över en meter snö och jag måste springa över tunet till toaletten i bara morgonrock. Då är snö i skorna en underdrift.
”Aldrig i livet” hade jag sagt om någon berättat om mitt livsval 20 år tidigare. Då levde jag för att klättra på karriärstegen. Målet var Stockholm och någon av de stora tidningarna.
Jag kom dit. I fyra år var DN-skrapan och Expressen mitt andra hem. Och det är där jag sitter vid mitt skrivbord på Expressens nyhetsredaktion när jag får uppdraget som kommer att förändra mitt liv. Någon ropar ut att ett militärflygplan av modellen Hercules har försvunnit över Kebnekaisemassivet.
Redan då vet jag att jag ska iväg. Jag greppar min alltid packade resväska samtidigt som jag hör nattchefen ropa mitt namn.
Några timmar senare landar jag och en fotograf i Luleå för vidare färd i hyrbil mot Kiruna.
Den tragiska olyckan med Herculesplanet som flög in i en fjällvägg i Kebnekaise och tog fem människors liv, var bara ett av många dramatiska uppdrag för Expressen. Men just det här fick mig att inse att det går att leva på ett annat sätt. Utsänd under uppdraget hade jag min ”egen” skoterförare som jag aningen exotifierande kallade för ”Vildmannen” eftersom han hade skinnbyxor och sälskinnsjacka.
Klistrad mot hans rygg mötte jag för första gången såväl norrsken som kraften hos en snöstorm på fjället, men framförallt insikten hur det är att leva i nuet.
Jag upplevde att många av människorna jag mötte i Kiruna och Nikkaloukta tog dagen som den kom och levde ett mer avslappnat liv än det jag var van vid. Ingen stress, inga låsta dörrar och många timmar utan mobiltäckning.
När jag kom tillbaka till Stockholm hajade jag till över det snabba tempot. Där och då insåg jag att jag inte kunde gå tillbaka till det livet - två månader senare sa jag upp mig från Expressen och kastade mig ut i det mer osäkra frilanslivet. Målet var att flytta till Kiruna, men jag hamnade inte där.
En blinddate på Aker brygge tog mig till Oslo och ett år senare träffade jag 17 år yngre Kaj som i dag är min make. Två månader innan jag fyllde 40 var graviditetstestet positivt och vi önskade redan då att våra barn skulle få växa upp nära natur och djur.
Det blev möjligt tack vare Kajs far och hans hustru Anne. För fyra år sedan köpte de en gård utanför Lillehammer där det ingick en mindre gård som vi har köpt ut – Brattlandbakken. En 1700-talsgård där ingen bott på nästan hundra år. Så vi har lite att göra.
I takt med renovering, frilansar jag hemifrån och kan se mina två små pojkar springa nerför ängen så fort deras små ben klarar. Vi planterar grönsaker om våren och plocka hönsägg som vi säljer från mjölkrampen nere vid vägen. Några beskriver vår livsstil som primitiv, men jag brukar kalla oss livs-njutare som lever naturligt.
Meningen med livet har fått en helt annan innebörd sedan jag tog beslutet att leva enklare utan väckarklockor och ekorrhjul.
Jag känner mig rikast i världen på mina 24 kvadrat och en utsikt jag bara drömt om tidigare.
Skribent: Jessica Josefsson
