Lyssna

Nyhet / Publicerad 7 november 2023

Bergens, havens och våra fötters rötter

Vad säger Bibeln om rötter och vad har den judiska tron för betydelse för kristendomen? Radaktionen bad Jesper Svartvik, präst, forskare och författare att se närmare på detta.

Att studera vad Bibeln säger om rötter är fascinerande. På hebreiska är det vanligaste ordet för ”rot” shóresh; på grekiska är det rhíza. Precis som på svenska används det ibland bildligt (metaforiskt). Detta verkar vara särskilt vanligt i Jobs bok som mer än någon annan bibelbok handlar om lidandets problem – och som utmynnar i den plågsamma insikten att vi inte får de svar som vi tycker att vi förtjänar. Kanske kan vi säga att Jobs bok söker sig till troendes rotupplevelse? 

I Job 19 finns de kända och älskade orden: ”Jag vet att min befriare lever” (Jfr Sv. Ps. 313). I vers 28 i samma kapitel används uttrycket shoresh davar (ordagrant ”ordets rot”): ”hos honom finns roten till det onda”. Ordet ”rot” betyder här den underliggande orsaken. På hebreiska används alltså ”rot” inte bara i växtvärlden utan även som en bild för annat som är nederst, t.ex. foten av ett berg (ja, på svenska använder vi ju ett annan bildspråk: ”fot”), exempelvis i 28:9 (New English Bible): the roots of the mountains. Men inte bara för det högsta till lands utan även det djupaste till havs används ordet ”rot”: i 36:30 åsyftas havsbottnen, och mellan berg och hav vandrar människan på sina fotsulor, som i 13:27 där det ordagrant står ”benens rötter” i meningen ”Du … ger akt på varje steg jag tar”. Faktum är att den anatomiska termen för ”fotsula” är planta pedis. En ”planta” på svenska är ju en liten växt som placeras i marken. Utöver dessa bilder används rotsymboliken i Bibeln inom framför allt tre områden. 

(a) I Gamla testamentet är det återkommande uppmaningen att vara rotad i Gud. Även om ordet shoresh inte förekommer i inledningen till den första Psaltarpsalmen är bildspråket typiskt. Idealet är att ha sin lust i Guds Torah – ett ord som vi ofta översätter med ”Lag”, men som har enbart positiva betydelser i den judiska traditionen) – och att läsa den både dag och natt. Då blir vi som ett träd planterat nära vatten: ”det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen” (Ps 1:3). Bibelforskare har noterat att det hebreiska ordet för att ”läsa” används om lejonets morrande (Jer 31:4) och duvors kuttrande (Jes 38:14 och 59:11) – och därför avses något som hörs. I kommentaren till Bibel 2000 står det att det som åsyftas är ”ett halvhögt reciterande”. Detta är alltså ett uttryck för sedvänjan att inte enbart tyst för sig själv läsa en text utan att halvhögt uttala orden. Det innebär att inte bara ögon utan även öron och läppar kan vara en del av lärandeprocessen. Men vare sig vi läser högt, halvhögt eller tyst för oss själva tecknas här ett ideal: Den som regelbundet – ja, både dag och natt – studerar de heliga skrifterna kan liknas vid ett aldrig vissnande träd intill en vattenbäck. 

(b) I Nya testamentet är det särskilt i Johannes-evangeliet som vi finner ett bildspråk hämtat från naturen för att beskriva den innerliga relationen mellan Kristus och de Kristus-troende, exempelvis i Joh 15:4–5: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.” Detta är tydligt även i flera av brevens uppmaningar (Ef 3:17): ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom” och (Kol 2:7): ”Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda.”

(c) Det tredje sättet att tala om våra rötter finner vi i Romarbrevet. Paulus beskriver där hur Gud har uppenbarat sig både för det judiska folket och genom Jesus Kristus – och sedan diskuterar han hur dessa två uppenbarelser ska förstås i relation till varandra. Han väljer då bilden av ett olivträd, en biblisk bild för Israels folk (Jer 11:16) – och betonar att det är roten som bär oss (11:18): ”förhäv dig inte … det är inte du som bär roten utan roten som bär dig.” Det är detta paulinska bildspråk som har inspirerat Sveriges kristna råd att uppmana alla samfund och församlingar att på kyrkoårets nästa sista söndag varje år uppmärksamma den judiska trons betydelse för alla kristna under rubriken ”Rötter och liv”.

Skribent:Jesper Svartvik, 
Präst, forskare och författare

 

Denna artikel tillägnas minnet av vännen i Jerusalem 
Sara Wendahl Cassuto (1941–2023) som under sina sista år bodde i bostadsområdet Shoresh.