Andra Söndagen i fastan
Predikotext: Lukas 7:36-8:3
Präst: Håkan Karlsson
Hur många av er har hört den berättelsen förut? Om man inte har hört den tidigare så är det nästan bättre. Då kan man lyssna på den med nyfikna öron och läsa den med friska ögon.
Det kan vara svårt om man har hört den ofta, för man vet i förväg hur den går och slutar lyssna halvvägs in i berättelsen. Den griper oss inte, berör oss inte som den kanske borde. Så jag vill be er att följa med i ett tankeexperiment. Vi skall nu tänka oss att det är första gången som vi hör den här berättelsen. Vi tänker att vi är med på premiären när Jesus för första gånger säger orden hemma hos Farisén Simon.
Nu skall vi också glömma bort att vi någonsin har hört talas om Fariséer och även försöka se på dem med friska ögon. Och när vi gör det så tycker vi att de ser både allvarliga och anständiga ut. De verkar vara de verkligt fromma i landet. Jag vänder mig till Farisén Simon och frågar: Vad tror du på? Han svarar: Jag tror på Gud och hans lag. Det viktigaste i livet är att Följa guds vilja och guds bud in i minsta detalj och det kan man också göra om man bara anstränger sig tillräckligt. Religion är det viktigaste som finns och det är den och inte politiken som skall rädda Israel. Vi blir imponerade av dessa allvarliga och starka människor. Så tänker jag på hur evangelierna berättar hur fariséerna var väldigt arga på Jesus. Därför frågar vi förvånat: vad har ni emot Jesus från Nasaret? Simon svarar: Vi tycker inte om att han hotar vårt folks existens genom att umgås med syndare tullindrivare och sådana som föraktar Guds lag. Ta den där kvinnan tillexempel, en synderska. Det är skandalöst att han låter henne röra vid sig, att han inte jagar bort henne, om han bara visste vad det där förs sorts människa...
Simon ser på kvinnan med föraktfull och fördömande blick. Men mot dåtida sociala normer, mot föraktfulla och fördömande blickar har hon närmat sig Jesus i tro. Hon har låtit sin tro vara en drivkraft för att våga ta språnget ut på 70 000 famnars djup, för att låna en bild av Sören Krikegaard, utan att veta hur det skall gå, utan att veta vad Jesus kommer säga. Jesus ser på Kvinnan med varm blick, förstående blick och kärleksfull blick.
Vilken skillnad det är på de två olika sortens blickar. Vilken skillnad det är vad de två olika blickarna gör med oss när vi möts av dem eller för all del när vi möter andra med de olika blickarna. Den här texten hjälper oss att förstå att när vi, som kvinnan i texten, närmar oss Jesus i tro ser han med kärleksfull blick på oss, inte fördömande, han ser med varm och förstående blick inte föraktande. Han lyfter oss bär oss förlåter oss.
Plötsligt tittar Jesus upp, ser på Simon och börjar tala. Han berättar om två personer som stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig mycket, den andre lite. Men, och här är en poäng, ingen av dem kunde betala tillbaka. Då efterskänkte han skulderna för dem båda. Båda blev skuldfria. Bilden är tydlig. Personen med den stora skulden är kvinnan. Hon är också medveten om sitt behov av förlåtelse. Personen med den lilla skulden är Simon. Han verkar inte vara medveten om sitt eget behov av förlåtelse över huvud taget. Kvinnans behov av förlåtelse ser han, men inte sitt eget. Här blir det som en krock mellan Farisén Simons sätt och Jesus sätt att tänka och att se på Kvinnan. 2000 år har gått och vi lever i ett helt annat sammanhang och antagligen tillhör ingen av oss fariséernas parti. Men sättet att tänka kan finnas hos oss också.
Fariséerna hade ett tankesätt som gjorde bland annat att man ville inte vara jämställda med syndare. För dessa var lagen nästan som en stege som man genom egen präktighet och förträfflighet och ansträngning kunde klättra upp på ända till himmelen om man bara var allvarlig nog Noggrann nog Och ärlig nog. Kristendomen är precis tvärtom. När Gud blir människa i Jesus så blir stegen upp och nedvänd. Gud har klättrat ner till oss med kärlek och nåd. Den som får lite förlåtet visar liten kärlek säger Jesus . Det beror antagligen på att tacksamheten är liten. Och tacksamheten är sannolikt liten för att insikten om sitt eget behov av förlåtelse är så litet. När insikten om behovet av förlåtelse är litet då tänker vi som Farisén Simon. Det är lätt att frestas, precis som Farisén Simon, att göra skillnad på den stora skulden och den lilla. För då kan jag jämföra mig med andra och komma fram till att i jämförelse så är min egen synd rätt liten. I kristendomen görs ingen skillnad på den stora skulden och den lilla alla Har samma behov av förlåtelse. Ingen kunde betala tillbaka sas det i liknelsen oavsett skuldens storlek. Görs det ingen skillnad mellan den stora skulden och den lilla så görs det heller ingen skillnad på den storaförlåtelsen och den lilla. Båda är totala. Guds förlåtelse utplånar hela skulden vare sig den är liten eller stor. Båda blev skuldfria sas det i liknelsen.
I kärleken blir skillnaden mellan stort och smått viktigt. Mellan storsinthet och småaktighet, för vi behöver alla så mycket kärlek av varandra. Och Gud möter oss med evig kärlek som aldrig tar slut. I trons kamp som vi får utkämpa ibland får vi vila i den kärlek, i den famn av tillit i den kärleks blick Gud möter oss med när vi närmar oss honom.
