Jag har en stor del av mitt hjärta i en liten vacker skärgårdsby på Ostkusten i Sverige. Byn heter Klintemåla och ligger mellan Oskarshamn och Västervik. Jag är fjärde generationen som har förmånen att få bo på denna rofyllda plats på sommaren. Varje liten grusväg, stig, sten och klippa är en del av mig. Här har jag sprungit barfota varje sommar genom hela min uppväxt, med skrubbsår på benen på väg till mormor i det gula huset för att få hemma-gjord jordgubbssaft och hembakad kaka.
Jag springer inte barfota så ofta längre, men går på den kära grusvägen dagligen på sommaren. Ibland går jag med tunga steg och många oroskänslor och ibland går jag med lätta steg med mycket energi och stor glädje i hela kroppen. Idag försöker jag omfamna och tåla hela mig, allt det jag känner, både de positiva och negativa känslorna. Men det har inte alltid varit så.
En kärleksfull familj
Jag växte upp i en varm och kärleksfull familj. Jag blev fort van vid att det ofta var andra vuxna på besök – människor som behövde stöd och hjälp på ett eller annat vis, kanske en säng att sova i eller dela en måltid. Det som genomsyrade vårt hem och min upp-växt var: “Du ska älska din nästa som dig själv”, med stort tryck på den första delen. Detta blev också en del av mitt livsmönster, andras behov har alltid haft första prioritet. Att ge sig själv egen kärlek och egenomsorg låg långt ner på listan.
Med detta som utgångspunkt levde jag hela mitt vuxenliv fram till mitten av mina 50 år. Jag tog mycket ansvar för andra, satte andras behov före mina egna och ”gick ofta på ackord med mig själv”, som det heter på norska. Mina föräldrars livsval och konsekvenserna av det har påverkat mig långt mer än jag förstod. Vägen var lång tills jag började se och ta vara på mig själv och fråga mig själv hur jag egentligen mår. Vad kan jag göra för att fylla min egen kärlekstank innan jag ger vidare till andra?
En vändpunkt i livet
För cirka tio år sedan stod jag vid ett vägskäl och kände att jag ville utveckla mig. Jag började studera till EQ-terapeut och som en del av studierna skulle alla studenter gå i egenterapi under alla tre åren. Idag vill jag säga att det är något av det bästa jag gjort. Det hjälpte mig att förstå mitt liv på ett helt nytt vis.
I terapin fick jag tryggt stöd och kärleksfull vägledning att möta mitt “inre barn” och alla de undertryckta, undangömda känslor jag hade i mitt livsbagage. Många minnesbilder blev tydligare och dom blev vägvisare till det mest sårbara i mig – att hitta min obetingade egenkärlek och omfamna hela mig. Att börja tro på att jag är älskad för den jag är, inte bara för det jag gör och presterar. Det har varit en lång inre resa, att gå från att ta stort socialt ansvar till större personligt ansvar, men steg för steg har jag utvecklat en mer sund egenkärlek som stärkt min självkänsla. Jag har idag en ärlig och mer kärleksfull relation till mig själv – en obetingad kärleksrelation, där det gång på gång finns utrymme att misslyckas och möta sitt inre barn med kärlek. Bonusen är att det ofta kommer helt naturligt att möta andra på samma vis. “Som jag möter mig själv möter jag andra.”
Livets resa och lärdomar
Jag tror att de flesta föräldrar gör så gott de kan, efter sin förmåga, men det är inte alltid tillräckligt bra för barnet. Våra erfarenheter från barndomen sätter djupa spår i oss alla, för det sättet du möttes på som barn blir det sättet du möter dig själv och andra på som vuxen.
I terapin finns det möjlighet att som vuxen möta dig själv på det sätt som du så innerligt önskade att din omsorgsperson hade gjort när du var barn. Du får redskap att bearbeta barndomens smärtsamma upplevelser och därmed lägga dem bakom dig. Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja din egen inre resa och få hjälp att lägga undan och bearbeta känslor som har gjort och gör livet svårt.
Skribent: Anne Wenell
*EQ-terapi är en alternativ behandlingsform som bygger på en hypotes om att barn och vuxna kan få ökad möjlighet att hantera livet genom att utveckla sin emotionella intelligens ( www. wikipedia.org/wiki/EQ-terapi).