När vi ses för en pratstund om livet och döden en regnig hösteftermiddag, säger Elsie att det finns en bild av hur en sörjande människa skall bete sig. På något sätt så ser man det svarta och kläderna och ett allvarsamt lidande uttryck i ansiktet. Vi förväntar oss en förtvivlan. Den förväntan bygger förstås på att vi ibland har mött andra människor som sörjer på det sättet, men likaväl kan det vara genom filmer vi sett, där sorgen och döden målas upp på det sättet och vi ges en bild av hur det ska vara.
Men fortsätter Elsie, det är ingenting som säger att det skall vara på det sättet, ingenting är rätt eller fel. Var och en upplever sorgen på sitt sätt. Det är den egna innersta djupa känslan som är särskild för varje människa som behöver få ges uttryck för.
Att förlora sitt barn
Elsie förlorade sin vuxna son och sonhustru tätt inpå varandra för några år sedan och det är därför som jag vill prata med henne om den erfarenheten och hur den upplevelsen var för just henne.
-Det var sonhustrun som blev sjuk först och vi fick veta ganska tidigt att det var cancer men hon var envis att detta skulle hon klara berättar Elsie. Min son, han skötte om henne på ett föredömligt sätt, men han blev mer och mer tärd av det fast viftade bort det. Han ville göra allt han kunde för sin fru.
Det var efter att sonhustrun sagt farväl till livet som Elsies son kunde tillåta sig att vara trött och släppa fram sitt eget mående. -Han hade blivit avmagrad och eländig men försökte ändå hålla modet uppe fortsätter Elsie. Vi var där hos honom ganska ofta jag och min man Tore.
Ett sista farväl
Elsie fick till sist iväg honom till läkaren och det visade sig att även han var allvarligt sjuk i cancer. Och det gick snabbt från det att sjukdomens konstaterats till att han vad död. -Jag blev inte sån som grät och kla- gade säger Elsie, utan jag blev fullständigt lugn. Och då kan ju många tro att man är känslolös, men det är jag inte utan tvärtom är jag väldigt känslosam.
-Vi fick ha varandra i 67 år fortsätter Elsie och det kunde jag glädja mig åt. Så det blev en annan upp- levelse när min son dog, mer än den traditionella sorgeupplevelsen. Jag hamnade inte i den där djupa förtvivlan, utan kände mer tacksamhet över livet vi haft tillsammans. Jag tror det är betydligt svårare att mista små barn. Just hur vi reagerar på förlusten kan ha att göra med vilken fas i livet vi befinner oss i. Så det var en erfarenhet som jag verkligen fick känna av praktiskt. Viktigt att säga är att jag älskade min son mycket. Att jag inte kände förtvivlan betyder inte att jag inte älskade honom. Jag kunde också tala med mina barnbarn om det och det var viktigt att kunna göra det för oss. Det tror jag hjälpte dem att handskas med sorgen säger Elsie. Min man och jag har båda glatt oss åt den sista måltiden han fick äta, den som Tore lagade. Det var sonens favoriträtt, nämligen urvattnad salt sill och till det stekta äpple- skivor och lök.
- Det är så fint att kunna tänka tillbaka på det nu säger Elsie. Det jag kan beklaga, fortsätter Elsie, är att min son och hans fru inte fick leva och uppleva mer saker, som att de precis skulle få glädja sig åt att vara pensionärer. Tänk om de hade fått vara med och njuta av och uppleva sin pensionstid, men det rör sig ju inte i deras medvetande nu, vi vet ju inte hur det ser ut på andra sidan.
Skuld
- Jag har också haft turen att vara bevarad från skuldkänslor och fokus har fått ligga på det som blev. Men man kan också förstå dem som kan ha en känsla av skuld över sådant som inte blev av säger Elsie. Det som vore outhärdligt nu, det är tanken på att förlora Tore. För situationen skulle bli så annor- lunda. Livet skulle bli så ensamt då på ett annat sätt. Fast det är absolut ingen värderingsfråga att en människa skulle vara mer värd än någon annan, utan det är livssituationen som skulle bli så annor- lunda. Elsie berättar också att hon nästan trodde att hon inte kunde gråta, men säger att det som har utlöst gråt för henne är förluster av husdjur och kanske är det också vad som har förlöst gråt av andra sorger som har funnits lagrad.
-Det finns inget statiskt, fortsätter Elsie, inget mönster för hur det skall vara eller så här ska man reagera. Det kanske kan vara en befrielse för många människor att veta det. Det finns också situationer där döden kan verkligen komma som en befrielse för den som är svårt sjuk och även för de anhöriga som stått bredvid och följt ett lidande.
Livet är så mycket glädje också och just glädjen och tacksamheten går som en röd tråd genom samtalet och jag frågar Elsie om glädjen i livet. -Jag håller på att skriva en bok nu berättar Elsie, det är inte en självbiografi utan mer en berättelsesamling. Man kan få uppleva så mycket trots åren, jag fyller 90 år i maj. Elsie mötte sin Tore sent i livet och det går inte att ta miste på deras kärlek till varandra. Det strålar om dem. -Vi har så roligt tillsammans säger Elsie och ögonen glittrar.
Text & foto: Karin Borg