5e söndagen i fastan 2025
Präst: Per Anders Sandgren
Jag såg tidigare i veckan att Per Olov Enqvist som ende svensk hamnat på Der Spiegels lista över världens 100 viktigaste författare de senaste 100 åren. Det e stort. När vi ser dagens rubrik, Försonaren, finns det anledning att tänka på honom och de andra västerbottniska författarna.
Per Olov Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren skrev ofta om ”stororden”. Ja, så kallade de ord som Kärlek, tro, nåd, försoning. Stororden, sa dom, på klingande västerbottniska, skall man vara försiktig med. De skall bara användas då de verkligen behövs. Stororden, sa dom , kan knappt förklaras – men de kan erfaras och kännas. Försoning är ett sånt storord, det är svårt att förklara, men försoning känns när man upplever det. På samma sätt känns oförsonlighet i våra relationer. Visst kan vi känna när något är oförsonat mellan oss och andra? Det är så befriande när försoning sker – men svårt att förklara både vad det är och hur det sker.
Men det är faktiskt inte försoning som är söndagens rubrik, utan Försonaren, alltså Jesus Kristus själv. Det har att göra med att vi med denna söndag går in i sista delen av fastan, i passionstiden då vi riktar blicken på Jesu person, hans lidande, hans kamp, hans död. Tidigare söndagar i fastan är det mer vår kamp mot ondska, vår kämpande tro som adresseras. Nu riktas blicken mot Jesus – försonaren.
Det är obehagliga texter idag. Först om en far, Abraham, som tycks beredd att ta livet av sin son, och sedan om våldsamma arrendatorer som misshandlar och slår ihjäl dem som sänds ut av vingårdens ägare. Jag begriper att bägge texterna vill säga något om Jesu själv, försonaren och om hans död, försoningsdöden, men vad?
Jag tror att de som hörde Jesu liknelse om vingården och arrendatorerna förstod direkt. Lyssnarna begrep att de själva var arrendatorerna som fått en fantastiskt fin vingård att förvalta. De förstod också att ägaren var Gud själv, och att alla ägarens tjänare, som sändes ut för att hämta en del av vingårdens skörd, var profeter som de genom historien hade avfärdat och ignorerat. Väldigt provocerande, och väldigt utmanande att Jesus nu talade om en son, en Guds son, som sändes och gick samma öde till mötes. Många förstod nog att han talade om sig själv…men vad vet vi om hur mycket de förstod? På slutet sägs det att denne son som förkastades, som ansågs oduglig och dödades, han har blivit en hörnsten, ett fundament som något nytt byggs på. Vi som kan något om fortsättningen vet att det blev så – att det som såg ut som bara ännu en brutal avrättning av en oskyldig, var en försoningsdöd, en död som visade på Guds stora kärlek till mänskligheten, och som blev hörnstenen för relationen mellan Gud och människa. Ofattbart då och ofattbart nu.
Men liknelsen väcker frågor om oss själva, om mänskligheten nu och hur vi tar emot Jesus, eller de som är profeter i vår tid.
För idag talar liknelsen till oss just nu och vår tid. Vingården är fortfarande Guds skapelse som vi fått att förvalta – allt skapat, vi och varandra. Vi alla är arrendatorerna som har ansvar för att vingården bär frukt, frukt som består. Det talas om andens frukter i bibeln (Galaterbrevet 5), alltså de frukter som har gudomligt ursprung. De frukterna är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, ödmjukhet och självbehärskning. …jag tar de än en gång…. Uppräkningen av frukter är ett gott facit att lägga över oss själva, händelser och världsledare just nu. Odlas frukterna i vingården? Är intentionen och resultatet andens frukter, t ex frid och godhet? Vittnar det vi eller andra gör om kärlek, frid, godhet, trohet, barmhärtighet eller något annat som vi känner som andens frukter? När vi möter vår tids profeter som varnar mänskligheten för överkonsumtion, girighet, egoism, krig… vad gör vi då? Förkastar vi dem eller låter vi oss förnyas av deras tal?
Förkasta eller förnyas – det är ett val som alltid finns.
Vår tids profeter och Jesus själv, varnar oss och ställer krav på att vi skall visa barmhärtighet, omsorg om de svagaste, vara försiktiga med skapelsen, vara goda förvaltare. Gud talar till oss på olika sätt i vår tid. Genom kloka och goda människor i vår närhet, genom modiga aktivister, genom samvete, genom vetenskap – Guds tilltal möter oss på flera sätt.
Vår första impuls när vi blir påminda om att vi går fel väg, och gör fel, är att slå det ifrån oss. Försvar, undanflykter, ursäkter eller t o m aggressiv motattack är ofta vår reaktion när vi anklagas för att missköta vårt uppdrag. Tänk… vad en stilla vädjan om barmhärtighet kan väcka av våldsamma reaktioner hos den som känner sig träffad. Visst e det märkligt. Så det är långt ifrån självklart att vi känner igen Guds son när han sänds till oss idag. Ja, snarare är vi nog i sällskap med dem som förkastade Jesus då, och vi är delaktiga i att han korsfästs gång på gång. Det är en obehaglig tanke.
Förkastande är enklare än att öppna upp för förnyelse – att avfärda och ignorera kräver mindre än att ta på allvar, besinna sig och låta sig förnyas. Förnyelse och förändring är Guds väg. Det är i förändring och förnyelse som försoningen finns. Omvändelse kallas det – att låta sig förnyas och vända sitt sinne och sin riktning tillbaka till Gud.
I liknelsen sände vingårdsägaren sina tjänare gång på gång, han gav inte upp utan fortsatte att ge arrendatorerna en chans att omvända sig, att göra rätt. Det tror vi om Gud också idag – att Gud inte ger upp på oss, som enskilda eller som mänsklighet. Gud manar, vädjar och ber oss att vända om och visa barmhärtighet. Det gäller oss alla, det gäller mig och dig och det gäller vansinniga världsledare.
Gud sänder oss sin son gång på gång och ber oss att inte förkasta honom utan låta oss förnyas av hans kärlek. Gud vill försoning, han är försoning till sitt väsen. Till och med i det brutala som skedde då han slutligen sände sin egen son, det som såg ut som ett nederlag, fanns Guds kärleksfulla plan att aldrig, aldrig ge upp på människan. Det måste vi våga hoppas på gäller också nu.
Vi ber med de ord som kören strax skall sjunga;
Gud, bär oss i ljuset, du som ljuset är,
maka undan mörkret som sorgens oro bär,
Sjung den vind som värmer och kraftens skepnad är.
Bär oss i din famn.