När jag fick veta att temat för detta nummer var Förändring fick jag ställa mig frågan; var jag egentligen ”för – ändring” eller kanske lite (utan att helt erkänna det) ”mot – ändring”. Det sista året har bjudit på en hel del förändringar för alla. Det har varit nya förutsättningar att anpassa sig till och vi har mött en vardag som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Våra liv har mångt och mycket vänts upp och ned och vi har alla ställt oss frågan när vi ska kunna återgå till det normala – eller om det ens finns ett normalt att gå tillbaka till. Förändringen har helt enkelt varit konstant och man har fått se sig själv i spegeln och rannsaka hur man egentligen tacklar dessa nedturer, uppturer och rundturer som det har varit.
Barnens anpassning
Vi är en familj på fyra med två små barn och när min lilla dotter pekar på en staty föreställande en sjömina (stor rund och taggig) och säger –”se mamma ett Corona virus!” och att vi sen skulle låtsas hosta på varandra och om man hostade då hamnade man i fängelse. Då förstår man att deras världsbild är förändrad för alltid. Barn har en fantastiskt inspirerande förmåga att anpassa sig till förändringar och gul och röd nivå i barnehagen om vartannat. Det har inte alltid varit lätt att förklara för de små varför de ena dagen kan leka med sin kompis på annan avdelningen men inte dagen efter. Så om det är något man kan konkludera med efter det senaste året så är det att förändring är konstant och det är bara att hoppa upp på den bergochdalbanan för gör man inte det då lämnas man kvar på perrongen till kanske sin egen bitterhet.
Ett stort beslut
Som familj har vi under pandemiåret inte bara parerat olika direktiv från regering utan också tagit livsavgörande beslut. Man har förstått att det där med öppna gränser och fri passage till sitt hemland inte längre är något man kan ta som självklart. Sverige har aldrig känts så långt bort som förra året och avståndet till nära och kära hade lika gärna kunnat vara avståndet till Nya Zeeland.
Livet tar ibland oväntade vändningar och vi bestämde oss helt enkelt för att vi vill tillbaka till vår familj i Sverige. Att få dela en vardag med dem igen och inte leka kurragömma med mormor via Facetime utan att faktiskt få leta efter en person och inte en telefon.
Vi fann en tomt som då var en snårig och övervuxen plats men som ändå på något vis kändes som hemma och bestämde oss för att bygga det där vita huset vid havet som alltid har varit min dröm. Första gången vi var och såg på tomten kände jag min son sparka i magen för första gången. Det tog jag som ett tecken att – ”kör på nu mamma, här kommer vi att trivas. Här ska vi växa upp och blomstra!” Sagt och gjort, man säger inte nej till en sådan sak. Vi la in ett bud, fick ett ja och så var vi igång! Efter en lååååång process med bygglov, uppritning och beställning av hus så kom det där vita huset nästan som i legobitar som skulle byggas ihop. Och sen var det ju bara resten då.
Vår plan var att vi skulle göra mycket själva, åka ner på helgerna till Sverige så att barnen skulle börja känna sig som hemma, leka lite utanför sin nya förskola och skapa en känsla av trygghet på denna nya plats. Så kom de nya restriktionerna med karantänhotell och ett stängt samhälle. Jahapp... Förändring. Igen. Vi har fått projektleda vårt bygge på distans via den vid det här laget välanvända telefonen och ibland har sett upp mer i en persons näsa än vad vi faktiskt bygger lite beronde på personens kompetens av videosamtal. Det har varit en koordinering och projektledning som har gjort mig och min man till ett sammansvetsat team som måste ta beslut fort.
På så sätt har det påtvingande hemmakontoret varit ett plus för oss. Det är inte många steg man har behövt gå för att fråga om det där golvet, färgen på väggen, eluttaget, vattenröret, bänkskivan, listen, placering av fönster, håll på dörren mm mm. Ja ni förstår, besluten har känts oändliga och ibland har jag frågat mig om det där vita huset vid havet egentligen någonsin kommer att bli av.
Så kom dagen
Sommaren 2021 kom och det var dags för oss att ta vårt pick och pack och tacka Norge för de 7 år som det har gett oss. Två barn, ett giftemål och en väldans massa andra fina minnen tog vi med oss tillbaka till det landet som vi också kallar hemma. När vi passerade gränsen med en bil fullpackad till bristningsgränsen kändes det otroligt stort. Den där gräsen som har känts så väldigt stängd och ogenomtränglig i perioder. Vi ropade ”heeej Sverige!” och magen kittlade. Vi var på väg mot drömmen som vi har byggt upp i både teroin och praktiken. Det vita huset stod där och hälsade oss välkomna. Och när jag vår första natt låg där i sängen, i det nästan inredda huset vid havet, och höll om min son på exakt samma ställe där jag stod i en snårig skog året innan och kände honom sparka för första gången så förstod jag. Denna förändringen var meningen. Här ska vi blomstra tillsammans.
Text & bild: Anna Åkesson