Enligt kristen tradition består människan av kropp, själ och ande. Bakgrunden var den platonska föreställningen att vi hade både en kropp och en själ, tydligt skilda från varandra och med olika värde. Kroppen var mer av ett skal, förgängligt, smutsigt och fyllt av begär man skulle bekämpa med själens hjälp. Själen däremot var evig och rymde människans högsta egenskaper, även om alla människor inte odlade dem, utan istället lät dem besudlas av bland annat högmod, girighet, avundsjuka, liderlighet, vrede, lättja och frosseri, det som senare i en kristen kontext kom att kallas ”de sju dödssynderna”.
Men själen i den antika filosofin hade bara med människan att göra och saknade varje koppling till det gudomliga. Hur kunde då relationen Gud – Människa beskrivas i den unga kristna kyrkan?
Gud hade ju skapat människan och allt som finns, vatten, jord och luft, träd och blommor, säd och ätbara jordknölar, fiskar och djur, insekter och kräldjur, allt i en harmonisk balans; den vi människor idag gör vårt bästa att rubba.
Själva livet föddes ur Guds andning som inte bara satte igång allt, utan som fortsatte att skapa, uppehålla och utveckla allt liv, det vi idag med ett naturvetenskapligt begrepp kallar evolution.
Vi var, - och är – fast förbundna och beroende av Skapelsens Herre. Den förbindelselänken, själva livskraften, kom därför att kallas Anden. Och eftersom den kom från Gud naturligt nog ”Den Heliga Anden” som bor i allt levande, men på ett särskilt sätt i just människan som en påminnelse om vårt gudomliga ursprung.
Tyvärr kom kyrkan ofta att fortsatt upprepa det antika misstaget att skilja på kroppen och själen, men nu med beståndsdelarna kropp, själ och ande. Länge har vi fortsatt att nedvärdera just kroppen, koncentrera oss på själen, men tyvärr ofta glömt bort anden.
En medicinsk liknelse har hjälpt mig att ana mer av sambandet mellan de tre. När vi ser använder vi ögat. Tror vi kanske. Men ögat är en kroppslig funktion, och med bara ögat ser vi inget. Det är kopplat till starka nervbanor som förmedlar synintrycken till hjärnans syncentrum, där bilderna vi ”ser” skapas. Alla tre delarna bildar en helhet, och alla behövs för att vi skall kunna se. Syncentrum är också kopplat till andra delar av hjärnan som hjälper oss att tyda bilderna, känna och reagera på det vi ser, alltså en process vi normalt tillskriver själen. Denna alldagliga treenighet kunde vara en bild för hur kroppen (ögat), anden (nervbanorna som leder ljuset) och hjärnan bildar en oupplöslig helhet i en samverkan vi normalt inte ens tänker på.
Jag skulle alltså vilja påstå att människan inte har en själ, för vad skulle det då vara som ”har” eller ”äger” denna själ. Skulle det vara kroppen, som då på antikt vis skulle vara själens behållare. I bästa fall med ett litet tillägg av en ande vi inte tänker så mycket på (eller med). Snarare kunde man kanske säga att vi är en själ, men inte bara det, utan just en kropp-själ-ande. Vi är en hel-het, inte av tre separata delar, utan som samverkande funktioner. Ordet ”helhet” är förresten intressant också rent språkligt. Det består av samma ordstam som ordet ”helighet” eller ”helgelse”, dvs just när helheten blir tydligt verksam.
Den moderna fysiken, t ex termodynamikens andra lag har slagit fast att energi aldrig förgår; den tar sig bara nya former. En av de mest fantastiska formerna av energi är det mänskliga medvetandet eller psyket. Själen (det grekiska psyché) kan ses som bärare av vår samlade identitet, den vi är med alla våra minnen och erfarenheter. När kroppen bryts ner efter döden kan detta vårt Jag bäras av Anden vidare in i en tillvaro vi bara kan ana, och som Jesus så ofta talade om och utlovade. Sen vet vi inte så mycket mer.
Skribent: Lennart Koskinen tidigare utlandsbiskop