Med rötterna i den svenska fjällbygden står Jon Henrik trygg i vem han är och vad han är satt på jorden för att göra. Men det har varit långt ifrån lätt och han är öppen med att mörkret har varit stort och överväldigande, och hur det fortfarande hotar. ”Det har varit tufft. Jag har lärt mig att förstå, det är sån jag är. Take it or leave it.”
Vad är livskraft för dig?
”Livskraft är det som ger en glädje till att leva och finnas – stjärnhimel, norrskenet, vänskap, kärlek – det som gör att man orkar ta sig fram” säger Jon Henrik. ”När det där batteriet tar slut är det allt som kan ge kärlek som kan hjälpa till att ladda det. Jag fyller också på med musik och träning. Ibland kommer energier som inte kan förklaras, från Universum, som på något sätt säger att jag inte är klar än.”
På frågan om hur livskraften känns på scenen svarar han: ”På scenen är jag som både levande och död, som att jag färdas mellan himmel och jord. När jag sjunger far själen iväg när kroppen står kvar, och landar igen när konserten är slut”.
”Jag kallar människor för ljus”
Det är ingen tvekan om att Jon Henrik berör med sin musik och det är ofta publiken vittnar om något utöver det vanliga. Och Jon Henrik känner det i hela kroppen – en konsert för honom kan vara en stor påfrestning tack vare all den energi som förmedlas. ” Jag kallar människor för ljus, ser deras auror och tar in deras energier, det kan vara tufft” säger han. ”En del menar att det känns mer som en stor ceremoni och upplysning än en musikkonsert, det kanske stämmer. Jag blandar in allt möjligt och tar upp ämnen som inte alla vågar ta i. Det är sån jag är men ibland blir jag vägledd av något större. Jag vet att jag kämpar för den ljusa energin, det goda.”
” I kyrkan ser jag inte väggarna, där ser jag bara oändlighet.”
Det är stor skillnad på att ha konsert i kyrkan och andra ställen, berättar Jon Henrik. Det är inte bara det oändliga ljudet där som är speciellt i jämförelse med andra lokaler, men även en speciell kraft och en känsla av att inte stå där ensam. ”Kyrkan har alltid varit en tröstplats, en plats där man inte känner sig dömd” säger han. Jon Henrik har flera gånger ifrågasatts på den punkten eftersom kyrkan historiskt varit hård mot speciellt samer. Han är dock tydlig med att det inte är Gud eller kyrkan som varit elak mot samerna eller befolkningen – utan människor som handlat i kyrkans namn.
Kristet, spirituellt, andligt – allt hör ihop
Jon Henrik sätter inte tron i ett fack, men menar att allt hör ihop. Han pratar om energier, helande frekvenser och hur han upplever att han har fått flera bevis för att Gud finns. Han berättar bland annat om en upplevelse i skogen, då han saknade livskraft och bad om bevis för att han inte var ensam. Han förklarar hur han gråtande böjde ner huvudet och sa ”Finns det nånting som är med mig så visa mig det”. Strax därefter kände han någonting på armen och när han tittade upp såg han hur en fågel gick fram och tillbaka på armen och pep. ”Där och då forstod jag att allt hör ihop och att Gud kan visa sig i flera former” säger han.
Även i det starka bandet till dottern Ella har Jon Henrik fått stora andliga upplevelser. ”Min dotter och jag drömde samma sak en natt, det var starkt. När hon vaknade och berättade tog hon tag i mitt kors som jag hade runt halsen och berättade om Jesus, och änglarna i rummet.”
”Jag pratar med min dotter om vad hon ser och känner, vi är väldigt lika varandra och genom att prata med henne förstår jag att det aldrig var något fel på mig som liten – det var bara ingen som lyssnade. Jag önskar att hon får fortsätta vara den hon är”, säger han.
”Vi måste vara stolta”
Jon Henrik pratar om hur många är rädda för att berätta om att tillhöra en ursprungsbefolkning, men att det är viktigt att inte skrämmas till tystnad utan att stå för den man är. ”Vi måste vara stolta”, säger han.
”Livskraften hos många som håller på med renskötsel till exempel, är renarna. Tar man bort renhjorden tar man bort en viktig pusselbit, en del av människan. Många strider för sina rättigheter och för livet, och ger allt för att få vara den man är. Det finns inget val.”
Skribent: Angelica Rehnlund