.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Jag har fått möjligheten att besöka St. Dominikus kloster i Oslo, en internationell orden som finns i flera länder. På detta kloster bor det sex bröder. Det finns två olika sorters kloster. Ena alternativet är att bli avskild från omvärlden, där sker allt innanför klostret den andra är mer öppen.
Dominikusbröderna är inte inlåsta utan har möjlighet att röra sig fritt i samhället. Arne Fjeld står utanför hemmet när jag kommer. Byggnaden ligger bakom kyrkan och emellan finns en trädgård. Jag blir invisad i ett litet enkelt arbetsrum där det finns en soffa, skrivbord och ett skåp med böcker. Vår röda tråd har varit enkelhet genom alla samtal och hur han använder sig av det i sin vardag.
Jag börjar vår intervju med att fråga hur det kommer sig att Arne valde att gå med i klostret.
- Man får en kallelse från Gud där man tjänar honom på ett speciellt sätt. Syftet med Dominika-nordern är att predika Evangeliet. För Arne startade kallet med gemenskap, det var bröder från klostret vi befinner oss i, men också från en orden östra i Oslo. Dom var flera ungdomar som hittade en kallelse, vänner från tonåren som nu är nunnor.
- Vårt liv är reglerat, många saker är redan bestämda. Man avger tre löften och det första handlar om lydnad. Andra löftet är fattigdom. Pensionen kommer in på eget konto, men allt som blir över går till en gemensam kassa. En annan broder tar hand om ekonomin och det förenklar mitt liv, berättar Arne. Det tredje löftet är kyskhet som innebär att man inte har familj att oroa sig över, vilket i sig skapar en enklare vardag. När man har tagit det ursprungliga beslutet att följa kallelsen är det inte många andra stora beslut att ta.
En vanlig dag består av gemensam bön tre gånger om dagen, det gäller för de bröderna som är i huset. Ibland är någon bortrest eller ute på annat uppdrag. En av bröderna jobbar som fängelsepräst och kan då inte alltid var på plats. Morgonbönen eller som också kan kallas morgonsången börjar vid klockan 8. Någon kan ha mediterat, utövat gymnastik eller ätit frukost innan och någon kan välja att göra det efteråt. På dagen är det en gemensam måltid och innan måltiden sjungs en tidebön. Vesper som är aftonsången sker under mässan som hålls i kyrkan varje dag. När det gäller måltiderna får man äta det som serveras, vilket också har sin aspekt på enkelhet.
När det kommer till materialistiska ägodelar är det mesta gemensamt i klostret. Det finns en bil som är för alla sex bröderna. Dessutom är biblioteket gemensamt. Alla har hand om sin egen kassa och man litar på att varje person använder sitt eget förnuft när det kommer till nya inköp av tex. skor. Vi försöker att inte resa mer än nödvändigt, men eftersom vi tillhör en internationell gemenskap kan man behöva resa på sammankomster i Paris eller till andra kloster i Norden, förklarar Arne.
Arne som är född i början på 1930-talet har hunnit uppleva flera faser i samhällets utveckling. Förr när Norge var fattigare var de materialistiska förväntningarna inte lika stora. När filmen “Gone with the wind” gick upp på bio kördes det till exempel bussturer över till Sverige då filmen var för dyr att köpa in här i Norge.
Vi avslutar samtalet med att jag får en visning av kyrkan. Det är ingen församling vilket innebär att det inte är någon mer personal än bröderna. Inredningen är enkel, högt i tak med
röda bänkar. Det finns många målningar att se på och Arne förklarar innebörden av flera av dem som finns på väggarna.
Innan jag går tackar jag Arne för hans tid och känner att jag har lärt mig ett nytt och annat perspektiv av livet.
Skribent: Emma Engström
Foto: Lill-Ann Chepstow-Lusty
