Så länge jag kan minnas har jag undvikit att titta mig i spegeln när jag inte är påklädd. Jag har aldrig haft bikini på stranden eller varit bekväm med skolans duschar i omklädnings-rummet.
I alla situationer där nakenhet varit en del har jag velat skyla, dölja och gömma. Så omärkbart som möjligt, men ack så desperat har jag dolt delar av mig. Jag har aldrig tyckt om min kropp.
I den yngsta tonårstiden, den där jag konstant fick höra hur ful jag var - så var det mest synen av den spirande kvinnokroppen som jag ogillade. Den som gav upphov till pojkarnas hånande och klämmande, alla kommentarer om bröst, sexualitet och alla kladdande händer. De nedlåtande blickarna och den spydiga överlägenheten hos tjejerna och min egna känsla av att alla andra var bättre, finare eller sötare. Kanske kände jag att det var min kropps fel att andra skadade den och hånade den.
I nästa skede av livet - övre tonåren och åren därefter- när jag inte längre fick höra att jag var ful, ville jag ändå inte kännas vid min kropp. Den kropp andra nu tagit för sig av utan att ha lov. Kanske tänkte jag att det var min kropps fel att andra förnedrade den. Att hur fint jag än klädde den blev den bara mindre och mindre värd.
Kroppen. Alla kommentarer den fått. Det våld den mött. Alla ärr den bär för allt den fått ta emot där den suttit som skalet runt min själ i alla år. Skyddet för att slagen och huggen inte ska träffa rakt i själens centrum.
Nu, 46 år gammal, syns det mer än förr att den varit med ett tag. Och inte förrän nu börjar jag känna den tacksamhet och vördnad inför den som jag alltid borde haft. Jag tog den där titten i spegeln. Den jag undvikit för att jag skäms för min kropp till och med inför mig själv. Men vem är jag att döma den kropp som burit mig genom 46 år, trots att livet inte alltid behandlat den väl? Jag såg ärret från kejsarsnitten. Där igenom föddes mina tre älskade barn. Nio gånger har kroppen vetat att nåt var fel och då har den lämnat tillbaka barnen till himlen och Guds famn. Tre gånger har kroppen låtit mig bära dem ända hem. Och bristningarna på magen och brösten, för att min kropp burit barnen och sen skapat näring till dem. Så vackert.
Min kropp är fylld av märken och läkta sår, gamla frakturer och ärr. Som de flesta kroppar skulle jag tro. Vissa är jag stolt över. Vissa vill jag glömma. Ärret på knät sen jag cyklade omkull när jag var 5 år. Minnet av mina föräldrars mjuka tröst. Ärret vid munnen för att jag sprang in i en dörrlist. Det krokiga fingret för att jag föll av hästen. Det sneda leendet för att jag överlevt en bilolycka. En som kunde ha kostat mig livet men som istället lärde mig att värdesätta livet ännu mera. Håret som fått silver- stänk för att jag levt länge nog för det att ske. Rynkorna för att jag oroat mig för någon jag älskar eller skrattat åt något roligt.
Jag har börjat se på mig själv med nya ögon. Min kropp är min. Ingen annan ska döma den. Och mest av allt: Jag ska inte döma den! Den berättar en unik och personlig historia om det liv jag levt. Alla ärr, rynkor, skavanker och bristningar är en karta över mitt liv. Det är inte fult. Det finns ingen skam där. Allt på utsidan av mig förändras för att jag blir äldre och mer erfaren. För att jag har ynnesten att få leva och uppleva. Precis som när insidan förändras för att man växer som person.
Den kropp jag tills nyss dömde ut är kartan och fotoboken över min livsresa. Jag har levt och överlevt allt hittills. Det har min kropp gjort. Så min kropp är inte dålig. Den är FANTASTISK! Jag känner en spirande varm tillit till den som ger mig en ny styrka. Den fixar detta. Den har mig. Så tack kroppen för allt du gjort för mig. Jag ska aldrig mer tala illa om dig.
Skribent: Julia Fahlgren