Prövningens stund

Predikan 1 söndagen i fastan 2025
Predikotext: Matteusevangeliet 16:21-23
Präst: Per Anders Sandgren

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. 22Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: »Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.« 23Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: »Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.«

Vad är det som händer!
Var gång jag möter texten där Jesus ryter till blir jag förvånad – han tar verkligen i när han riktar sig till Petrus och säger, ”Håll dig på din plats, Satan”. Oj, vad den stackars Petrus måste ha blivit förvånad. Det enda han gjorde va ju att uttala en önskan om att Jesus skulle slippa lida och dö. För så var det. Petrus hörde Jesus berätta att han måste gå upp till Jerusalem för att lida och dö och när Petrus uttrycker sin förhoppning att han skall slippa det så får han den oväntade reaktionen. Alldeles nyss hade Petrus, som den allra förste av lärjungarna, förstått vem Jesus var och sagt; ”du är Messias”, och Jesus hade då sagt schhhhh! – säg det inte till nån, och sedan förklarat att Petrus var ledaren, klippan, som hans kyrka skulle byggas på. 

Så nyss var han alltså ledaren, klippan – den viktiga grundstenen – och nu fick han höra att han var ondskan själv...men kanske ändå inte. För det Jesus reagerar så starkt emot är egentligen inte personen Petrus utan en prövning som han ställs inför. Petrus vill väl när han hoppas att Jesus skall slippa lida och dö, men för Jesus är det en frestelse, det är en prövning som han uppfattar kommer av den onde själv. Prövningen och frestelsen är att inte fortsätta vandra upp till Jerusalem, inte fortsätta kärlekens väg, inte offra sig själv för vår skull. Frestelsen är att överge sin uppgift – strunta i sitt uppdrag och i stället gå hem och se på Netflix…eller nåt. Alltså frestelsen för Jesus är att välja sin egen bekvämlighet, välja sitt eget liv, trots att han visste att hans uppgift var just att lida och dö för andras skull – det var frestelsen, det var ondskan som försökte tränga sig på. ”Dina tankar är inte Guds tankar, utan människors”, sa han till Petrus.

”Dina tankar är inte Guds tankar, utan människors” – så kan det va, men det behöver inte vara så. Det är väl det som är det besvärliga – att skilja sina egna tankar från Guds, skilja sin egen vilja från det Gud vill. Vi frestas ibland att tänka att det vi vill, det vi längtar efter, det vi tycker är rätt också är Guds vilja… det som passar oss vill vi gärna tolka som Guds vilja.

Därför lärde Jesus sina lärjungar att be bönen Fader vår – vi skall snart be den tillsammans. Där ber vi ”ske din vilja”, alltså, ”låt Guds vilja ske – inte min”. Känner ni igen det sista citatet? Det är några av Jesu sista ord när han tvekar i Getsemane, kvällen då han skall fängslas och dömas till döden. Han ber att få slippa, han vill inte, men avslutar bönen med ”ske din vilja, inte min”. Jesus lär oss att be att Guds vilja skall ske, för det är ofta skillnad på Guds vilja och vår, på Guds tankar och våra. I den andra läsningen, från Jakobsbrevet, står det att om någon blir frestad så är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs – alltså det är av våra egna tankar om berömmelse, stolthet, lycka, begär efter mer, som vi frestas. Det är ofta våra egna tankar och begär som leder oss åt fel håll. 

Guds vilja och tankar leder oss åt rätt håll. Så rätt håll är att alltmer söka förstå Guds vilja, att alltmer försöka göra Guds vilja… och Guds vilja är, i sin kortaste, mest kärnfulla definition, kärlek. Rätt håll innebär att följa med Jesus på kärlekens väg, att vandra med honom upp till Jerusalem, det vill säga att gå med Jesus och tillsammans med honom avstå något för någon annans skull. För att älska innebär att avstå något för den andres skull. Vi visar vår kärlek till våra föräldrar, vår partner eller våra barn genom vår vilja att ge upp något för deras skull. 

Det känns märkligt att tala om detta just nu, detta att älska innebär att offra något för någon annans skull, att kanske offra sitt liv för att andra skall få leva. Inte långt härifrån offrar många sin egen bekvämlighet, riskerar sitt liv, för kärlekens skull - för kärleken till sin familj, till sitt land, till frihet och demokrati. Kriget i Ukraina färgar våra tankar just nu på många olika sätt. På vilket sätt ät detta ”prövningens stund” för oss, som dagens rubrik är? Är det vår prövning att hålla fast vid kärlekens väg och inte frestas att förfalla i hat- eller hämndtankar? Är det en prövningens stund för oss som enskilda, att vi utmanas att göra ett offer för kärlekens skull? Det är inga självklara svar på det. 

Men frågan är viktig: Vad behöver vi avstå från idag om vi menar att vi älskar våra framtida barnbarnsbarn? Om vi påstår att vi älskar skapelsen, naturen, vad behöver vi då avstå från för att livet skall kunna fortsätta? Kärlekens väg ställer känsliga frågor till oss om hur vi lever – kärlekens väg utmanar oss. Det är av våra egna begär som vi lockas och snärjs, som det står. 

När du döptes kallades du att alltmer söka Guds vilja, att alltmer vandra kärlekens väg som innebär en kamp mot egna begär och stolthet. Söker du Guds vilja kommer du att utmanas att avstå något av din egen bekvämlighet, utmanas att offra något, för andras skull – men vi frestas av våra egna tankar och begär. Det sker dagligen. Det är det svåra med att försöka leva som kristen och människa. 

Vi vet väldigt lite om framtiden, särskilt nu med nyckfulla och oförutsägbara världsledare. Men det vi vet är att det kommer prövande tider, tider med stora utmaningar och svårigheter. Vår person och karaktär kommer prövas… och vi kommer misslyckas ibland – det vet vi. Det får inte göra oss rädda för livet. Det får inte ta knäcken på vårt hopp och framtidstro. Vad vi än går in i för svårigheter så kan vi vara säkra på att Gud är där – med oss. Gud delar vår ångest och smärta, känner vår förtvivlan när vi misslyckas i prövningens stund. Gud vet hur vi kämpar med dåligt samvete eller skam – Gud går med och vet hur det är, för Gud har i Jesus Kristus gått samma väg, livets väg, den väg som går genom smärta och lidande men leder till livet. Vi går den tillsammans och bygger vårt mod och vårt hopp när vi tar emot de gåvor som Gud räcker i lovsång, bön och nattvard. Så tar vi ett steg i taget på vägen i livet och till det eviga livet.

I Jesu namn. Amen