Förutom den rent fysiska smärtan som säkert finns redan hos spädbarnet, om det kunde verbalisera känslan, så möter vi tidigt i livet skam, oro, rädsla och annat som ”gör ont”.
Allt mänskligt ryms i bibeln, så självklart har beskrivningar av smärta en stor plats där. En av bibelns böcker, Jobs bok, handlar om en olycksförföljd man och är fylld av smärta. Känslor av övergivenhet, förlust och outhärdlig fysisk smärta kan anas i skildringen av stackars Job. Jesus själv sörjer en död vän och gråter ut sin smärta och han genomlider en ångestnatt natten då han blev förrådd. Det finns fler skildringar av hur Jesus upplever existentiell smärta, men framför allt kommer vi kanske att tänka på de uttryckligen groteska fysiska lidanden då han avrättas genom korsfästning, och tortyren innan han hängs upp.
Berättelserna om lidandet och smärtan vid korsfästelsen heter på engelska ”the passion of Christ” och även på svenska kallar vi dem för passionsberättelser. Ordet passion betyder alltså lidande, och det ger tankar kring att ordet passion också används för den intensiva känslofyllda kärleken. Det kan vara smärtsamt att uppleva stark kärlek, en lidelse. Särskilt om kärleken är obesvarad.
En återkommande fråga för mänskligheten har varit lidandets mening. Indirekt frågar man ju då om smärtans mening. Finns det en mening med all smärta och allt lidande i världen och våra liv? 1000-tals böcker har skrivits i jakten på ett svar. Det går inte ens att ytligt sammanfatta hur bibeln förhåller sig till den frågan, men något kan ändå sägas.
För det första. Jesus avfärdar föreställningen att smärta och lidande drabbar oss som ett straff, ett ”instant karma”, för att vi som enskilda gjort något ont. På Jesu tid var den vanliga föreställningen att en person som fötts med en funktionsstörning, t ex fötts blind, råkat ut för detta eftersom hans föräldrar gjort något fel. Den föreställningen avfärdar Jesus med ett klart nej. Personens lidande beror inte på något han eller hans föräldrar gjort, förtydligar Jesus (Joh. 9). Föreställningen är inte antik. Också 2023 frågar sig en del om deras smärta och lidande är ett straff; ”vad har jag gjort för att förtjäna detta?” är ingen ovanlig fråga i samtal.
Det andra som kan sägas om bibelns syn på smärta är att det inte var så livet ursprungligen var tänkt. Den paradisiska tillvaron saknade smärtan. Utifrån bibelns mytiska berättelse om människans skapelse så kommer smärtan in i hennes tillvaro när livet och människan går sönder i det som kallas ”syndafallet”, d v s berättelsen med ”Adam och Eva”, om människans urbrott, att gå emot Guds vilja och bud, att bryta relationen med Gud.
Därför är berättelserna i bibeln om det som är det himmelska, livet efter döden, just om en tillvaro som saknar smärta och lidande. Det sägs om livet efter döden att ”ingen sorg, och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer” (Uppenbarelseboken 21:4). Gud själv skall torka alla tårar. Livet repareras - det blir som det var tänkt från början - och då finns det inte längre lidande och död.
Men nu, medan vi lever, finns det död och smärta av olika slag. Det kan ingen människa komma undan. Däremot är kyrkans tro att vi aldrig möter smärtan ensamma, och att Gud inte är oberörd inför vårt lidande. Gud har ju själv upplevt all form av smärta genom Jesu lidande, och lovat oss att ”vara med oss till tiden slut” (Matt 28:20ff).
När Kristendomen en gång formades och ”slog igenom” så var detta med Jesu lidande den kanske mest ifrågasatta idén. I antiken sågs det som en omöjlighet och som en anstötlig tanke att en Gud kunde lida, känna smärta och ”dö”. Det var just det som de kristna menade hade skett genom Jesus. Därför kan man säga att just frågan om Guds möjlighet att känna smärta och vara medlidande i mänskligt liv blev något av det som tidigt gav den kristna tron dess identitet, och så är det nog fortfarande.
”Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt”
Svensk psalm 766.
Psalm/Text: Christina Lövestam
Skribent: Per Anders Sandgren