Fastlagssöndagen
Präst: Per Anders Sandgren
Just för en stund som denna är du här – just för en stund som denna. Det är ett citat ur den första texten vi hörde (Ester 4:12 – 17).
Varför är vi här? Alltså inte bara här i kyrkan nu, utan i livet – vad är vår uppgift och vad är meningen? Kanske blir det extra besvärande frågor när vi maktlösa ser på hur en vansinnig världsledare köpslår med en annan galen världsledare om andra länder, och om människors liv och trygghet. Vad kan vi göra, vad är vår uppgift?
I dopet blev vi kallade att följa Kristus, att älska, vittna om Guds kärlek med våra liv, att räcka försoning och upprättelse. Det är människans sanna uppgift - och till den har vi kallats, men vad betyder det nu, i en stund som denna?
Kärlekens väg, som är söndagens rubrik, syftar på att nu strax, på onsdag, börjar fastetiden. Vi går under de närmaste veckorna upp till Jerusalem, vi går kärlekens och lidandets väg med Kristus och vi påminns om hur kärlekens väg för honom, och för oss, är en väg genom lidande men till liv. Vi skall också gå kärlekens väg. Det är lätt att säga – men svårt att göra.
Det var i den första läsningen som vi hörde om Ester. Nu skulle jag kunna säga att alla som kan berättelsen om Ester räcker upp en hand… men det är lite elakt. Ester är en doldis, okänd för de flesta, men värd att lära känna.
Ester var en ung judinna i det persiska riket. När kung Ahasveros ville ha en ny drottning, och det ville han ibland, samlade han de vackraste unga kvinnorna i landet och valde en – nu valde han Ester. Någon tid senare hamnade den judiska minoriteten i en förfärlig situation, de hotades av folkmord – kung Ahasveros främste rådgivare Haman tillhörde ett folk som sedan länge hade en fejd med judarna och Haman lyckades få kungens tillåtelse att utrota alla judar. Esters kusin Mordokaj, som vi hörde om i texten, vädjar till Ester att tala med kungen. Ester hade redan fallit i onåd hos kungen, ersatts av någon yngre, och svarade att hon inte kunde närma sig kungen oombedd – för då skulle han antagligen döda henne. Hon vågade inte tala med honom. Det är då kusin Mordokaj påminner Ester om att det kanske är just för denna stund hon är där, för just denna stund som Gud förberett henne. Hon har en möjlighet som ingen annan. Ja, det är farligt, ja, hon riskerar att dö, men kanske är det ändå för en stund som denna hon är där, just för en stund som denna som hon blev drottning. Just för att möta ondskan och bidra till att hindra den. Hon förstod, och hon förberedde sig genom bön och fasta inför mötet med kungen. Vill ni veta slutet på berättelsen får ni gå hem och läsa Esters bok… men jag kan väl avslöja att hjälten överlevde.
Genom Mordokaj talade Gud till Ester, genom Mordokaj utmanade Gud Ester att göra det som bara hon kunde göra. Frågan till dig och mig blir självklar; vad utmanar Gud oss till att göra nu? Kanske är det just för en stund som denna vi är här. Maktlösheten kan ta struptag om oss – vad kan jag göra? Det första är att inte hålla tyst. Vi kan och måste tala sant om ondskan. Att djävulen kallas splittraren och lögnaren i bibeln är inte en tillfällighet. Det onda definieras av splittring och lögner som leder till våld och död. Att splittra, ställa grupper mot grupper och använda uppenbara lögner är djävulskt. Det vi alla kan göra är att tala tydligt om fanskapet. Gud och det godas makt kännetecknas av annat, av försoning, av sanning, av frihet och liv - och det tål att sägas. Det finns mer att göra. Likt Ester kanske det kommer ett tillfälle när något av det jag kan, och den jag är, måste ställas i det godas tjänst. Det vet bara vi själva just då. Om och när stunden kommer vet vi inte – hur betydelsefull stunden är vet vi inte. Kanske, kanske får vi nåden att i rätt ögonblick inse att det är just för den stunden vi är här. Att be, lovsjunga, fira gudstjänster och fasta är ett sätt att skärpa vår förmåga att uppfatta Guds kallelse.
Det är klart att man är rädd. I evangeliet möter vi Jesus som i förtäckta ordalag förklarar att han måste offra sig själv och dö. Han säger ”om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn – men om det dör bär det rik skörd”. Vetekornets lag; att något måste dö för att ge liv, att efter död kommer liv. Det var obegripligt för lärjungarna innan korsfästelsen och uppståndelsen, men det rymmer vårt kristna hopp – efter lidande och död möter vi nytt liv. Men där och då förstod inte lärjungarna något och Jesus fortsatte att tala till lärjungarna som vi hörde. Han sa: Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be; Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, sa Jesus, det är just för denna stund jag har kommit. Just för denna stund.
Det var hans stund; att stå upp emot död och ondska med självutgivande kärlek. Det var dit kärlekens väg förde Jesus – till korset. Hans själ var orolig – han var rädd. Det är mänskligt och naturligt. Vår själ är orolig – vi har skäl att vara oroliga. Vår förbön, vårt engagemang är inte maktlöst eller meningslöst. Det är ett sätt att stå upp emot det onda. Att inte vara tysta inför ondskan. Men vi har ingen annan väg att vandra än kärlekens väg – kärlekens väg är att söka enhet, dela tröst, uppmuntra, hjälpa och hålla hjärtat varmt för varandra. När det mot slutet av bibeln talas om katastrofer, världsbrand, krig och olika fasor så uppmanas vi att hålla kärleken levande. Det står att det allra största hotet mot oss är att vi låter kärleken kallna. Vi får inte uppfyllas av hat eller hämnd, utan hålla kärleken för den svage och utsatte varm. Jag minns att jag för tre år sedan, dagen efter Rysslands anfall hörde en radiokorrespondent berätta att när folket tog skydd den första natten i Kievs tunnelbana hörde man orden ”Jag älskar dig” överallt – människor ringde familj och vänner. Det var inte hat man delade över telefonen, det var kärlek och omtanke – det som bär genom katastrofen. Det är hoppfullt. Kärlekens väg betyder inte att vi skall vara tysta om ondskan eller ge efter för hat och hot. Kärlek är inte att ge upp inför det orättfärdiga och onda, men det är att våga hoppas på försoning och befrielse och arbeta för det. Vi går inte ensamma. Jesus har gått vägen före oss och går med oss, och till honom vågar vi be; Kom, Jesus, visa oss en framtid, där rättvisa är nåd, där skövlandet är över och ondskans krafter sinat ut, där allas liv är heligt.
I Jesu namn – Amen